.

Det här med julen ja.

Julen var väldigt mysig. Jag fick umgås med stora delar av min släkt som jag av logistiska skäl inte träffar så ofta och var väldigt ledig från allt vad skola och överhuvudtaget övrigt socialt liv heter. Det var skönt. Trots det var det ganska ensamt då och då, jag kände mig på något sätt som ett "hett" ämne och det var lite farligt att närma sig det. Det är nästan som om de inte verkar kunna prata om något annat utan allt ska handla om det och eftersom de inte vet hur jag reagerar på det visste de helt enkelt inte vad de skulle fråga. Resultat? Tystnad. Sambon ringde på julafton efter middagen och det blev några minuter av lycka och känslan av att kunna andas på riktigt igen. Jag förstår om det är svårt att sätta sig in i situationen men jag gör ju även andra saker i livet. Mitt liv kretsar inte kring hans göranden och varanden, även om det känns så när han är iväg. Man kan ju prata om det kanske?

Själva julen iväg från sambon var inte så jobbig i sig. Vi har endast spenderat en jul tillsammans tidigare och då var vi utomlands. Det har liksom inte blivit att vi har börjat vara hos varandras släkter än, det kommer väl mer naturligt när det är barn med i bilden. Men jag kände verkligen att nästa år vill jag vara vi och tillsammans, det spelar absolut ingen roll vart vi är eller vad vi gör. Bara vi får vara vi, tillsammans.

Jag har tänkt en hel del på det här med missioner i övrigt. Hur många är det tänkt att det ska bli, hur många vill han göra, hur många kräver försvaret att han gör, vart hamnar de nästa gång? Insatsen i Afghanistan ska ju dras tillbaka i takt med att Afghanska polisen och armén kan ta över och det lär inte bli aktuellt att åka dit igen eftersom kontraktet går ut så snart efter att de kommit hem i sommar. Det är mycket frågor som cirkulerar kring något jag inte kan kontrollera, eller egentligen planera inför eftersom de inte är planerade än och som vanligt med försvarsmakten kan man aldrig veta vad som händer eller när.

De enda frågorna jag kan försöka svara på och kanske kontrollera är väl min reaktion. Vad vill jag? Hur mycket orkar jag med? Den här missionen går ju väldigt bra änsålänge, jag är själv rätt överraskad över hur lätt det känns (jag borde ju vara förstörd och må dåligt och bli påverkad som alla andra) har jag blivit kallhjärtad? Samtidigt känner jag ju samma varma känsla i magen och glädje varje gång han ringer. Jag sitter och planerar överraskningar och framtid och allt möjligt för oss och jag vet att det är den här killen jag vill vara med, leva med, bli gammal med. Så hur många missioner orkar jag med? När det senare kommer barn med i bilden, hur hanterar jag det? Det naturliga svaret är väl egentligen att jag inte ska behöva hantera det utan att vi ska göra det, tillsammans. Alla säger att man väljer sin soldat och har man valt honom har man också valt det här livet. Men jag har inte valt det här livet, jag har valt honom, jag har valt kärleken. Min bild av kärleken är att kunna umgås med varandra, även på vardagarna, göra middag tillsammans och hjälpa barnen med läxorna. Jag planerar en framtid som kanske inte finns och i gruppen på facebook pratas det om att försvaret måste ändra på sina rutiner och organisation inför och under mission för att soldaterna annars lämnar jobbet för familjen. Jag är rädd att det blir tvärtom för oss, att jag blir lämnad för missionerna. Det är ju något som ligger hos mig, i min osäkerhet, men det känns väldigt läskigt att ställa upp och vara med och vara så himla duktig och samtidigt inte veta om min dröm besannas sen. Om jag får vara med och besluta när om och hur nästa mission ska gå till.

Hur pratar man om det på en sprakig telefonlinje när det känns viktigare att bara höra honom berätta om sin dag och höra på röstläget att han har det bra?

Det kommer ett längre inlägg om funderingar under julen senare. Men just idag när jag kommit tillbaka till internetanslutning och en dator som vill mig väl vill jag bara slänga ut en fundering.

Är det bara jag som inte matchar mina underkläder varje dag? Jag tänker främst på människor som blir inblandade i rånförsök mot banker och blir tvingade att klä av sig. De har ALLTID matchande underkläder. What's up with that??! En liten fundering jag kom på under julen.. Tror det var i samband med påklädnad efter en dusch. Min hjärna får för sig underliga saker när den har för mycket tid att fundera och mycket att tränga undan.

God Jul och god fortsättning till er allihop!

Igår hade jag en jobbig dag. Eller rättare sagt, en jobbig morgon. Insåg att jag var tvungen att hantera problemen som uppstått i vår lägenhet alldeles ensam och kände mig väldigt liten på jorden. Men stark som jag är så bestämde jag mig för att bara ta tag i saken och göra det och det gick ganska bra. Allt är inte löst än, men det känns lite bättre iallafall. På kvällen belönades jag med ett telefonsamtal från sambon som tyckte att jag varit duktig och dessutom en härlig lång promenad med en kär vän. Det är så man vänder på en dag! Jag mådde riktigt bra när jag gick och la mig och dagen idag har fungerat precis som den borde.

Det är meningen att jag ska packa, ska ju spendera julen med familjen på annan ort och vara borta lite mer än en vecka. Hittills har jag lagt fram en massa grejer men inte fått ner något i en väska än. Det lööööser sig. Istället började jag titta på en film och någonstans i slutet blev jag lite melankolisk.

How do you pick up the threads of an old life? How do you go on?
When in you heart, you begin to understand, there is no going back.
There are some things that time cannot mend, some hurts that go too deep.
That have taken hold.

Jag önskar innerligt att det inte är det här vi har att vänta oss i slutändan. Jag tror på styrkan inom oss.

Jag har inga julkänslor alls iår. Jag har inte sett ett enda avsnitt av julkalendern, inte ätit risgrynsgröt eller pyntat. Jag har byggt ett pepparkakshus, men inte från grunden och vi la ner projektet när glasyren var mer på mig och på golvet än på huset.

Jag har inte hunnit insupa julen och allt som jag brukar älska med den. Det finns ingen tid. Det finns inte heller någon snö och det stör mina julkänslor också tror jag. Jag älskar snö, fullkomligt avgudar snö och iår testar den mitt tålamod. Sen ska jag inte spendera en enda dag av julhelgen i vår lägenhet heller, så det kan ha något med saken att göra att jag inte riktigt haft energi till att pynta.

Det finns en bra sak med att inte ens hinna tänka på julpynt och nejlikor i apelsiner. Jag hinner inte tänka på så mycket annat heller. Jag hinner inte vara orolig eller ledsen och sakna sådär fruktansvärt mycket som jag nog egentligen gör. Det är en underlig känsla. Jag hinner inte vara mig själv.

Men jag är färdig med tentan så ikväll tänker jag ta det lite lugnt och titta på en film, kanske en film om julen så någon slags känsla kryper in i mig och bygger bo. Det är trots att julafton på lördag och det känns fullständigt overkligt!

Nu är klockan över midnatt igen. Jag känner mig rastlös och okoncentrerad och försöker av någon anledning att skriva lite till på en tenta som ska in i veckan. Jag är nästan 100% övertygad om att jag inte kommer att få något gjort inatt men det hindrar mig inte från att försöka. Alldeles nyss fick jag för mig att ställa mig och diska nu och få det överstökat. Egentligen skulle jag vilja dammsuga också för det är popcorn överallt, jag har slarviga vänner =), men jag tänker att grannarna kanske hade blivit lite missnöjda då?

Nej det får nog helt enkelt bli att ta hand om disken. Kanske kommer engagemanget inför tentan tillbaka efter lite praktiskt arbete.

De senaste dygnen har jag umgåtts väldigt mycket med andra. Jag har träffat familjen och vännerna massor och haft väldigt lite tid för mig själv. Det har varit väldigt roligt, jag har skrattat mycket och inte haft så mycket tid att tänka efter eller vara orolig. Nu är det alldeles tyst i lägenheten och jag tycker att det är rätt skönt. Jag har ett väldigt stort behov av att vara ensam mycket, det är rätt praktiskt med tanke på vad sambon jobbar med och jag är van att vara hemma mycket och göra allt i min egen takt. Det har inte hunnits med den här veckan och jag börjar känna det i kroppen nu. Jag längtar efter att ta tag i disken och sitta och pilla med diverse på datorn, eller gå en promenad med en spännande ljudbok i lurarna och vara alldeles alldeles själv.

Det har varit en härlig vecka som sagt, men jag har ändå känt mig ganska ensam. Trots att jag har haft människor som jag verkligen tycker om runt mig hela tiden blir det tungt efter ett tag. Ingen kan ersätta den där tvåsamheten som jag och sambon delar. Jag känner mig inte bekväm på samma sätt att vara "ensam tillsammans" med min familj eller mina vänner. Så just nu känner jag dels lättnad för tystnaden och samtidigt en saknad efter kärleken, kramarna och tryggheten som bara vi har.

Till alla därute som känner likadant, kämpa på, vi fixar det här!

Idag hade jag mitt första breakdown. Det var lite av en besvikelse, jag som trodde jag hade blivit superwoman nu (hah). Nej men skämt å sido, det var lite skönt att det äntligen släppte. Har inte haft någon motivation att sätta mig med plugget sen jag kom hem men nu känns det lite bättre. Medveten om att klockan nu är efter åtta på kvällen men bättre sent än aldrig?

Annars då? Idag har vi diskuterat olika kulturer i skolan och det finns lite väl mycket fördomar för min smak bland mina kollegor. Jag tänker mig att det är okunnighet som lägger grunden till dessa fördomar och lägger inte alltför mycket energi på att irritera mig på det, men det är chockerande ibland.

För övrigt så ringde det TRE telefonförsäljare igår och jag blir tokig eftersom jag vet att NIX faktiskt inte hjälper överallt och tänker inte betala pengar för en tjänst som inte håller vad de lovar.

Vi har ju såndär IP-telefoni hemma så den är på något sätt kopplad till sambons mobil, jag vet inte riktigt hur det fungerar men jag vet iallafall att man inte kan anmäla mobilnummer till NIX.

I helgen var jag på julfest med massa människor jag inte känner. Några som jag känner var där också förstås annars hade det blivit en utomordentligt tråkig fest. Det var mysigt, vi åt julmat och sjöng julsånger i mörkret och hade massor med tända ljus.

Det var en helt ok julfest men min bordsgranne hade lite väl högljudda åsikter om sin man och hans duglighet att överhuvudtaget existera. Hon satt och deklarerade att det hade väl varit jätteskönt om han sökt till Big Brother och fick vara borta i 100 dagar så hon kunde få vara ifred. Jag kände ett hugg i magtrakten och funderade på om det var då det skulle släppa, om det var nu fasaden skulle rasa.

Jag vände mig inte till henne och tillrättavisade henne eftersom jag antog att hon bara skämtade och att hon egentligen skulle tycka att det var väldigt jobbigt om hennes man försvann i 100 dagar. Jag hoppas iallafall att de flesta känner så om sin partner. Hon har ingen som helst inblick i mitt liv och i vår situation men det kändes ändå i magen. Jag var faktiskt tvungen att resa mig och gå ut och ta lite luft bara för att senare kunna ha roligt igen. Det är såna små saker. När någon skämtar om att vilja vara ensam en lååång stund för att kunna raka benen i vardagsrummet och ha ensamrätt på tvn. Då saknar jag min sambo och vår vardag, hur mycket vardag det nu kan bli när man bara spenderar helgerna tillsammans...

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag längtar till den där vardagen som jag hoppas infinner sig någon gång i framtiden. Jag längtar efter att kunna skämta om att han ska söka till Big Brother och vara borta i 100 dagar för det hade väl varit skönt för mig. Jag längtar efter att känna mig trygg och säker på att han alltid kommer hem, men det får jag vänta på. Lite mer än 100 dagar...

Våran hemtelefon har varit kaputt de senaste månaderna och vi har inte direkt brytt oss eftersom vi har varsin mobil och ingen ringer ju hem till någon längre. Men på allmän begäran från diverse mormödrar har vi nu installerat om telefonen så de kan höra av sig när sambon är borta och prata en stund med mig och visa sitt stöd. Jag tycker det är väldigt härligt att de är så engagerade, den äldre generationen!

Sambon tycker också om att ringa på hemtelefonen när han är borta för då vet han säkert att jag är hemma och kan prata. Självklart ringer han på mobilen om han inte får tag i mig hemma men det gör liksom hela processen att telefonen ringer lite mer mysig. Nyss ringde det på hemtelefonen och jag flög upp ur soffan och förväntade mig en mormor eller en älskad sambo i andra änden, men vad får jag istället? Jo, en tjej som i princip lät som om hon tagit uppåttjack som ville sälja rakblad till mig, egentligen till sambon men eftersom jag svarade och han inte var hemma så fick jag erbjudandet istället. Inte alls lika trevligt! Nu har jag alltså insett varför vi tyckte att det var så skönt när telefonen inte fungerade, för då kunde man klicka bort ett samtal på mobilen som kom från ett suspekt växeltelefonistockholmsområdetnummer.. Det går inte nu.

I övrigt har jag spenderat  en 8-16 dag i skolan idag och det har stundtals varit väldigt trevligt. Jag är grymt tacksam för att mina vänner är så fruktansvärt bra och hela tiden får mig att skratta. Jag tror att bara idag har jag nog förlängt mitt liv med minst två månader och det känns väldigt bra! 

Han ringde idag! Jag blev så glad och han lät så lugn och trygg, trots att han är så långt borta. De hade inte hört så mycket om bomberna, 4 personer dog i Mazar, totalt 54 personer i landet och över 100 skadade. Det är hemskt men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är skönt att mina mår bra. Min sambo och hans närmaste kollegor som jag faktiskt träffat och blivit vän med. Jag tycker inte det är fel att känna att det är skönt. Att mina mår bra.

Det är tragiskt med människor som har ett behov av att döda andra. Det är tragiskt att vi inte kan leva tillsammans i harmoni i någon slags kumbayasekt där alla får lika mycket och alla mår bra. Det är tragiskt att människor dör. Oavsett orsak. Men jag får vara egoistisk och känna 'fan vad skönt att min sambo mår bra!', han har inte ens varit borta i två dygn än och det är många många dygn tills han är hemma och är säker hos mig igen.

Men idag när han ringde lät han inte ens trött, trots att han inte sovit sen han åkte från mig igårmorse. Han lät lugn och trygg och glad. Det betyder så mycket, den där rösten så långt borta som kan lugna vilken orolig mage som helst. Världen är en hemsk plats att leva i, men inte alltid, för ikväll ska jag baka pepparkakor med fina vänner och njuta av varje ord jag fick under mitt samtal. Dessutom snöade det här igår och de små vita flingorna och kylan gör mig så glad.

Imorse åkte han. Nu är det tomt och tyst i huset, förutom rasslandet runt min hals där hans vanliga id-bricka hänger. Det var inga tårar under morgonen, det känns som om dom kanske redan tagit slut... Det kan också ha berott på att vi hade tre timmars sömn i kroppen och inte riktigt var vakna. Det är ju inte det minnet jag vill att han ska ha heller. Det måste vara bland det jävligaste i världen att lämna den man älskar i dörren och gå när hon är helt förtvivlad, ledsen och man vet att man lämnar henne ensam. Därför känns det bättre att inte gråta. Det var lugnt imorse och jag känner mig fortfarande ganska lugn (efter ex antal extra timmars sömn). Jag vet att han kanske inte kommer kunna ringa så fort de är nere, kanske inte ens samma dag. Jag vet också att om jag förväntar mig en mängd saker som sen förändras blir jag bara ledsen. Därför har jag gått in med inställningen att ingenting är säkert nu. Det som händer händer, och jag får helt enkelt följa med i svängarna.

Men jag har en fråga. Går det att säga att man älskar någon för många gånger? Slutar det betyda något till slut? Jag blir alldeles varm i kroppen när jag hör min sambo säga att han älskar mig och jag hoppas aldrig att den känslan försvinner. Det känns som just de orden gått på repeat här hemma de senaste dagarna men ibland är det helt enkelt det enda viktiga jag har att säga och det skulle kännas konstlat att säga något annat bara för att.

Planen idag är att byta till vinterdäck på bilen, det skulle ju optimalt redan ha varit gjort men det har ju inte snöat. Det är ju inte vinter än... Just såna här dagar är det väldigt skönt att vara student, bestämma tempo själv och kunna sova till mitt på dagen bara för att jag känner att det behövs.

För övrigt fick vi hem Johannes nya bok "Krigare" häromdagen och jag planerar att varva den med kurslitteraturen under jullovet för att få lite mer inblick i hur livet ter sig där nere. Vi pratar ju mycket om det men jag tror ändå inte att jag förstår. Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå på riktigt. Det tror jag inte man kan om man inte varit där. Men det kan åtminstone öka min förståelse för själva insatsen och grabbarna och tjejerna där nere som gör sina jobb bäst de kan.

Nu är det två dagar kvar. Egentligen är det en kväll och en dag. Jag känner mig inte så stressad som jag trodde, jag går inte runt med en klump i magen och tycker livet är skit. Jag är inte irriterad för att sambon sitter och spelar tvspel med en killkompis istället för att spendera tid med mig.

Istället sitter jag och planerar. Gör upp små listor över vad som ska hinnas med under tiden han är borta. Massor med grejer som ska fixas och donas när jag har ALL tid för mig själv och kan göra vad jag vill, när jag vill. Skolan är prioriterad under våren. Endast en C-uppsats ifrån examen ger man ju inte upp direkt. Jag ska även uppfylla några egna drömmar under tiden han är borta. Se till att lägga till lite närliggande länder på min lista och bli vän med löpbandet på gymmet. Jag ska möblera om och rensa ur garderoben och kanske lära mig att spela gitarr. Jag vill läsa massor med böcker och se mängder med chickflicks utan suckar och stön från sambon som inte är ett dugg intresserad. Jag ska fika med mina vänner och umgås med min familj. Jag ska leva singelliv ett tag, fast utan att vara ett dugg intresserad av någon annan. Jag ska vara intresserad av mig själv. Dedikera SEX hela månader till mig själv. Det kommer bli jobbigt ibland, jag vet att saknaden kommer slå till. Men fokuserar jag främst på att jag ska må bra och ha roligt och utvecklas under tiden tror jag att vi båda kommer må bättre och ha roligare till sommaren när vi får vara vi igen.

Ikväll ska vi gå på bio och imorgon ska vi ägna åt att mysa och ta det lugnt hela dagen. Jag känner ingen ångest än. Det är väldigt skönt!