.

Idag är det måndag. Generellt sett brukar inte måndagar vara något särskilt. Måndagar är oftast inte kantade av lycka eller ens glädje. Det brukar vara lite ångest över måndagar.

Idag är inte en sån måndag. Den här måndagen är nämligen den 28 maj. Vilket innebär att det är den här veckan som avslutas med att min sambo kommer hem. Om ynka 4 dagar är vi i Karlsborg och uppmärksammar avslutet på den här resan. Det känns väldigt stort för mig! De som inte tycker att våra soldater ska få någon ceremoni och medaljer längre eftersom det här numera är en del av deras jobb? De kan dra dit pepparn växer tycker jag. För på fredag kommer jag stå med huvudet högt och ta emot min soldat. Jag vill att han ska kunna känna lika mycket stolthet över det han har gjort som jag gör, trots att det tidvis har varit riktigt kämpigt för oss båda två. Från början ville jag inte vara såhär lyrisk, för jag vet hur det sticker i ögonen på de som precis börjat kämpa. Det gjorde det iallafall på mig. Men jag kan faktiskt inte hjälpa att känna att nu, den här veckan, tar det slut! Det känns fullständigt overkligt.

Sen är det ju såklart ett plus i kanten att jag är färdig med min c-uppsats, vilket innebär att jag har en lång härlig sommar som arbetslös att se fram emot. Åh jisses vad jag ska njuta!

Den senaste veckan har jag varit på två anställningsintervjuer. Det är sånt som händer när man slutar skolan nämligen, man måste skaffa sig ett riktigt jobb och bli vuxen. Haha. På bägge intervjuerna har jag fått massor med bra feedback och framförallt har jag fått höra att jag verkar väldigt stabil och står med bägge fötterna på jorden. Idag har jag reflekterat lite över detta och kommit fram till att jag har nog utvecklats mer och mer åt det hållet det senaste halvåret. Jag förväntade mig att jag skulle vara ledsen mycket och kanske inte fungera riktigt som vanligt. Jag förväntade mig förändring. Men jag förväntade mig inte att jag skulle utvecklas så mycket själv. Jag känner mig säkrare i alla möjliga situationer och tror på mig själv på ett helt annat sätt nu. Jag har blivit mer stabil och mer självständig (det låter som om jag var världens barnunge tidigare) och omgivningen verkar lägga märke till det. Det är verkligen häftigt att känna en sån trygghet i mig själv och jag hoppas att alla andra också upplever en positiv förändring i den resa vi gjort.

Om en vecka är resan över för vår del och då blir det till att försöka återanpassa mig och sambon till ett liv tillsammans. Jag är helt säker på att även han har upplevt en förändring under de senaste månaderna och vi kommer med största sannolikhet att ha en utmaning framför oss i sommar men jag tänker njuta av varje minut!

Det är verkligen ett jädra pendlande av känslor just nu. Upp och ner, värre än det varit under hela tiden känns det som. Det är så kort tid kvar men det känns som om tiden står fullständigt stilla! Jag ska jobba på min uppsats men istället sitter jag och tittar på film. Jag ska ta hand om disken men istället tar jag en ny tallrik och lägger den till högen av det som redan är smutsigt.

Jag längtar så mycket efter att telefonen ska ringa för att känna några minuters lättnad, några minuters kärlek och värme. Men varje dygn känns som en evighet.

Det blir nog bättre imorgon.

Dåligt med uppdateringar den senaste veckan känner jag. Har fastnat i uppsatsträsket och tänker inte på så himla mycket annat. Eller jo, jag funderade senast idag på om det verkligen är hälsosamt att dricka så vansinnigt mycket citronvatten som jag gjort de senaste dagarna. Insidan av min kropp måste vara i något slags konstant ihopskynklat tillstånd.

Har även funderat över om det finns någon möjlighet att jag ärver massa coola grejer efter min lillebror om han avlider av sockerchock alternativt sömnbrist i veckan eftersom han med 12 vänner planerat ett JÄTTElan och de ska sitta från idag till på söndag kväll. De har hyrt en lokal. Fullständigt rubbat.

Det är inte så mycket uppdateringar från Afghanistan heller för tillfället. Känns som om de verkligen kör järnet nu sista tiden. Sambon är fullständigt utmattad i telefon och mest bitter på allt. Men snart är han hemma och då ska vi äta frukost på balkongen i form av jordgubbar och mjölk. Sitta och mysa i solen (för då kommer det vara sol, inte som nu) och jag kommer bara kunna sträcka ut en hand för att få en i min. Åh vad jag längtar =)

Jag trodde vi var klara med mentala sammanbrott nu. Det är ju en piss i havet kvar jämfört med vad vi har gått igenom. Men tydligen finns det tårar kvar. Allt som krävs är otrolig trötthet och en vansinnig längtan efter en kram. Det finns inget jag kan göra åt det annat än låta tårarna rinna tills det känns lite bättre. Bryta ihop, ta mig samman och kämpa på. Borde ha rutin på det vid det här laget...

Måste bara dela med mig av en mycket spännande sak. Jag bokade precis biljetter till något väldigt roligt. En slags överraskningspresent som sambon ska få vid hemkomst tänkte jag. Känner mig sjukt nöjd och hemlighetsfull. Men skvallrig som jag är kan jag ändå inte låta bli att inte berätta för någon och om jag inte gör mig av med informationen någonstans finns risken att jag av misstag börjar prata med sambon om det nån gång när han ringer.

Det börjar kännas i kroppen att det inte är långt kvar nu. Det liksom pirrar. Det känns härligt!

Ha en riktigt bra fredag och helg allihop! KRAM

Nu är det maj! Nu är det mindre än en månad kvar tills det är slut! Helt slut! Över! För den här gången iallafall. Jag håller alla tummar och stortår för att vi slipper fler gånger men man vet aldrig.

Jag kan inte hjälpa att fundera över hur det kändes för ett halvår sedan. Då när vi hade en månad kvar tills det skulle börja. Det kändes som om vi inte hade någon tid alls kvar att umgås och att tiden skulle gå jättefort. Jag minns det väldigt tydligt. Ångesten som kröp sig på och tankarna som flockades. Hur skulle det gå? Hur skulle jag orka? Hur skulle vi ta oss igenom det här som vi? De där tankarna som jag gissar att många anhöriga till FS23 upplever just nu. Jag minns så tydligt att jag kände mig arg och avundsjuk på de anhöriga som lyckligt skrev i bloggar och på forumet om hur kort tid det var kvar, medan vi precis skulle påbörja vårt halvår. Ett halvår som kändes som en hel evighet. Det är underligt att tankarna och känslorna ligger så ytligt, så nära till hands, trots att det har gått ett halvår. Vi är nästan klara nu. Det är maj. Det känns helt sjukt.