Att ha ett eget liv under tiden
Jag pratade med en vän häromdagen. Vi diskuterade känslor och tankar inför missionen och vi kom fram till flera saker vi upplevde båda två utan att vi hade funderat på det tidigare. Först och främst märks det verkligen nu att det inte är långt kvar. Grabbarna är avståndstagande, inte fysiskt men mentalt. De är redan där, funderar på allt som fungerar och allt som inte fungerar och på vad som komma skall. Även vi har på något sätt redan ställt in oss på mission och liksom stängt av. Utbildningstiden har varit lång och har inneburit att vi haft veckorna för oss själva medan helgerna vigts åt förhållandet och oss. Det har blivit jag-tid och vi-tid och det har fungerat ganska bra. Självklart är inte alla dagar roliga och härligt fantastiska, men merparten. Det har varit skönt att kunna fokusera ordentligt på skolan i veckorna och ta ledigt på helgerna för att leva samboliv.
Samtidigt är det lite skrämmande att man kan stänga av på det sättet, inte känna saknaden så djupt att man tror att benen ska krossas och kroppen falla sönder. Den saknaden kommer, det vet jag. Det är stor skillnad på 1-2 veckor och 2-3 månader. Samtidigt känns det skönt att kunna ha ett eget liv under tiden, att livet inte stannar upp. Utöver det är det skönt att det finns någon annan i närheten som känner likadant, som går igenom samma sak, samtidigt. För hur mycket familjen och de närmsta vännerna än försöker så kan de inte på riktigt förstå hur det känns och vad man egentligen går igenom.
Samtidigt är det lite skrämmande att man kan stänga av på det sättet, inte känna saknaden så djupt att man tror att benen ska krossas och kroppen falla sönder. Den saknaden kommer, det vet jag. Det är stor skillnad på 1-2 veckor och 2-3 månader. Samtidigt känns det skönt att kunna ha ett eget liv under tiden, att livet inte stannar upp. Utöver det är det skönt att det finns någon annan i närheten som känner likadant, som går igenom samma sak, samtidigt. För hur mycket familjen och de närmsta vännerna än försöker så kan de inte på riktigt förstå hur det känns och vad man egentligen går igenom.
Jag är så TRÖTT på den här skiten!
Nu är det inte långt kvar längre. Bara veckor, dagar... Tänkte häromdagen på vårt avsked och att det i princip kommer bli "hejdå älskling, vi ses nästa år".. det kändes tragiskt och jag blev nästan ledsen på riktigt trots att jag bara funderade på det. Nu är vi mitt i slutövning och han är iväg och jobbar dygnet runt. Jag är så trött på att inte kunna ringa ens nu, när han är hemma, i Sverige. Jag har inte pratat med honom sen i fredags och jag får få eller inga svar på mina sms. Jag vet att det kommer bli ännu värre om några veckor när dom är iväg, men det här är ju löjligt. Jag är så TRÖTT på det här! Och det är inte ens igång än... Bra början.. jävla skit!
Nu ska jag iväg till gymmet för att bränna lite ilska och kalorier...
Nu ska jag iväg till gymmet för att bränna lite ilska och kalorier...
