.

Det här med julen ja.

Julen var väldigt mysig. Jag fick umgås med stora delar av min släkt som jag av logistiska skäl inte träffar så ofta och var väldigt ledig från allt vad skola och överhuvudtaget övrigt socialt liv heter. Det var skönt. Trots det var det ganska ensamt då och då, jag kände mig på något sätt som ett "hett" ämne och det var lite farligt att närma sig det. Det är nästan som om de inte verkar kunna prata om något annat utan allt ska handla om det och eftersom de inte vet hur jag reagerar på det visste de helt enkelt inte vad de skulle fråga. Resultat? Tystnad. Sambon ringde på julafton efter middagen och det blev några minuter av lycka och känslan av att kunna andas på riktigt igen. Jag förstår om det är svårt att sätta sig in i situationen men jag gör ju även andra saker i livet. Mitt liv kretsar inte kring hans göranden och varanden, även om det känns så när han är iväg. Man kan ju prata om det kanske?

Själva julen iväg från sambon var inte så jobbig i sig. Vi har endast spenderat en jul tillsammans tidigare och då var vi utomlands. Det har liksom inte blivit att vi har börjat vara hos varandras släkter än, det kommer väl mer naturligt när det är barn med i bilden. Men jag kände verkligen att nästa år vill jag vara vi och tillsammans, det spelar absolut ingen roll vart vi är eller vad vi gör. Bara vi får vara vi, tillsammans.

Jag har tänkt en hel del på det här med missioner i övrigt. Hur många är det tänkt att det ska bli, hur många vill han göra, hur många kräver försvaret att han gör, vart hamnar de nästa gång? Insatsen i Afghanistan ska ju dras tillbaka i takt med att Afghanska polisen och armén kan ta över och det lär inte bli aktuellt att åka dit igen eftersom kontraktet går ut så snart efter att de kommit hem i sommar. Det är mycket frågor som cirkulerar kring något jag inte kan kontrollera, eller egentligen planera inför eftersom de inte är planerade än och som vanligt med försvarsmakten kan man aldrig veta vad som händer eller när.

De enda frågorna jag kan försöka svara på och kanske kontrollera är väl min reaktion. Vad vill jag? Hur mycket orkar jag med? Den här missionen går ju väldigt bra änsålänge, jag är själv rätt överraskad över hur lätt det känns (jag borde ju vara förstörd och må dåligt och bli påverkad som alla andra) har jag blivit kallhjärtad? Samtidigt känner jag ju samma varma känsla i magen och glädje varje gång han ringer. Jag sitter och planerar överraskningar och framtid och allt möjligt för oss och jag vet att det är den här killen jag vill vara med, leva med, bli gammal med. Så hur många missioner orkar jag med? När det senare kommer barn med i bilden, hur hanterar jag det? Det naturliga svaret är väl egentligen att jag inte ska behöva hantera det utan att vi ska göra det, tillsammans. Alla säger att man väljer sin soldat och har man valt honom har man också valt det här livet. Men jag har inte valt det här livet, jag har valt honom, jag har valt kärleken. Min bild av kärleken är att kunna umgås med varandra, även på vardagarna, göra middag tillsammans och hjälpa barnen med läxorna. Jag planerar en framtid som kanske inte finns och i gruppen på facebook pratas det om att försvaret måste ändra på sina rutiner och organisation inför och under mission för att soldaterna annars lämnar jobbet för familjen. Jag är rädd att det blir tvärtom för oss, att jag blir lämnad för missionerna. Det är ju något som ligger hos mig, i min osäkerhet, men det känns väldigt läskigt att ställa upp och vara med och vara så himla duktig och samtidigt inte veta om min dröm besannas sen. Om jag får vara med och besluta när om och hur nästa mission ska gå till.

Hur pratar man om det på en sprakig telefonlinje när det känns viktigare att bara höra honom berätta om sin dag och höra på röstläget att han har det bra?