.

De senaste dygnen har jag umgåtts väldigt mycket med andra. Jag har träffat familjen och vännerna massor och haft väldigt lite tid för mig själv. Det har varit väldigt roligt, jag har skrattat mycket och inte haft så mycket tid att tänka efter eller vara orolig. Nu är det alldeles tyst i lägenheten och jag tycker att det är rätt skönt. Jag har ett väldigt stort behov av att vara ensam mycket, det är rätt praktiskt med tanke på vad sambon jobbar med och jag är van att vara hemma mycket och göra allt i min egen takt. Det har inte hunnits med den här veckan och jag börjar känna det i kroppen nu. Jag längtar efter att ta tag i disken och sitta och pilla med diverse på datorn, eller gå en promenad med en spännande ljudbok i lurarna och vara alldeles alldeles själv.

Det har varit en härlig vecka som sagt, men jag har ändå känt mig ganska ensam. Trots att jag har haft människor som jag verkligen tycker om runt mig hela tiden blir det tungt efter ett tag. Ingen kan ersätta den där tvåsamheten som jag och sambon delar. Jag känner mig inte bekväm på samma sätt att vara "ensam tillsammans" med min familj eller mina vänner. Så just nu känner jag dels lättnad för tystnaden och samtidigt en saknad efter kärleken, kramarna och tryggheten som bara vi har.

Till alla därute som känner likadant, kämpa på, vi fixar det här!