.

Nu är vi på dag tre och jag känner mig fortfarande lugn. Inga sammanbrott, inte ens en tår. Till och från undrar jag om det är konstigt eller om det är naturligt efter hela den här hösten av frånvaro och vetskapen om att han inte kommer hem förrän i februari någon gång.

Idag har jag skickat iväg tre "paket" (posten kallar dem brev vilket är tur, annars hade det blivit väldigt dyrt). och det kändes väldigt bra! Jag önskar att jag hade fått adressen lite tidigare så jag hade kunnat skicka ner något som dykt upp i slutet av nästa vecka, men förhoppningsvis duger det att det kommer ungefär till jul. Jag har favoritmarkerat Hindu Kush bloggen och varit inne flera gånger idag bara för att kolla läget. Tyvärr har det inte uppdaterats något, men jag inser att han måste ju jobba lite också, annars finns det inget att skriva om. Det är iallafall väldigt skönt att ha en direktlänk till vardagen där nere på ett annat sätt än de telefonsamtal och sms som kommer från sambon.

Det är vansinnigt mycket i skolan just nu så jag tror att jag kan hålla mig sysselsatt fram till jul åtminstone innan saknaden kommer ta över fullständigt. Vi kommer att spendera vår 3årsdag i olika delar av världen och med helt olika uppfattningar av verkligheten men sålänge vi båda är medvetna om det (mest jag eftersom han kommer ha annat att tänka på) så kommer det gå bra. Det här med I-landsproblem får en större betydelse just nu känner jag. Jag kommer på mig själv med att irritera mig på småsaker som egentligen inte betyder något, som idag t ex blev jag nästan lite ledsen för att de inte visade Grey's anatomy kl 21. Jag hade ju väntat på det hela dagen... Men helt seriöst? Det betyder inte ett skvatt.

Istället bubblar det i magen när jag får ett godnattsms från sambon med omtanke och kärlek och jag vet att vi klarar av det här, för tillsammans är vi starka.