.

De där dagarna när jag har för mycket tid att tänka. De där dagarna när tankarna vandrar. De där dagarna när jag funderar över att jag inte tror att jag gråtit en enda gång den här vändan. De dagarna känns det som om jag blivit kall inombords. De där funderingarna gör mig ledsen. Vilket i sig antagligen innebär att jag inte är helt kall inombords? Ibland tror jag faktiskt att jag håller på att bli galen.

Vissa dagar blir det väldigt påtagligt att människor i min närhet inte förstår vad vi går igenom.

Har nu suttit i säkert en kvart och försökt formulera händelsen som utspelades igår men kontentan var att en av mina vänner dumförklarade mig som trodde att jag kunde vara ett stöd för min sambo när jag inte upplevt det han upplever. Det är väl bättre att de har stöd ifrån varandra tyckte hon. Jag blev väldigt ledsen men försökte förklara så gott jag kunde. När jag kom hem kände jag hur musten gick ur mig, jag orkar inte förklara om ni ändå inte förstår. Just nu känns den där veckan kvar till leave väldigt lång.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Det finns så många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Framförallt tänker jag på de anhöriga till den skadade och håller alla tummar jag kan för att allt ska ha gått bra nu efter operationen och att soldaten och familjen mår så bra de kan och får den hjälp de behöver.

Sen kommer ilskan. Ilskan över att det alls ska finnas något som heter vägbomb och att människor gräver ner dem för att skada andra. Ilskan riktas även mot alla de som i övrigt inte har något att säga om insatsen vi gör i Afghanistan men som så fort något sånt här händer är det idiotiskt att vi överhuvudtaget är där och nu kan vi väl ta hem våra soldater innan någon annan blir skadad. Med risk för att låta fullständigt känslokall så tycker jag att det är fel approach. Jag vill självklart inte att någon ska behöva bli skadad och jag vill inte få samtalet från Försvarsmakten som säger att det hänt min soldat något. Självklart inte. Däremot vet jag mycket väl att min sambo är medveten om riskerna och eftersom han är medveten är även jag det. Om Sverige skulle börja skicka hem soldater skulle insatsen bli tyngre och farligare för de som stannar kvar. Det skulle bli svårare att upprätthålla den kontakt med befolkningen som våra soldater jobbat så hårt för att bygga upp och motståndarna skulle vinna. Jag tror inte på något sätt att man kan ge sig in i en "väpnad konflikt" och sedan bara lämna den utan att det får konsekvenser. Det är väldigt tråkigt att det finns så många i Sverige som är så kritiska utan att egentligen sätta sig in i varför soldater skickas till Afghanistan och vad de gör för skillnad där. Fast det värsta tycker jag är de anhöriga som känner samma sak. Anhöriga som endast är kritiska och inte verkar ha ett uns över för att känna en stolthet över vad deras soldater gör. Det kan vara så att de endast uttrycker dessa känslor i de forum och grupper som finns. Det kan vara så att de är stolta och stöttande. Det låter bara inte så.

Jag kan visst bli arg på sambons yrke ibland. Jag blir arg, ledsen, kastar grejer omkring mig. Jag får ha dåliga dagar. Jag vaknar också med ett ryck när jag inser att denna mission inte heller kommer bli friktionsfri, att någon är skadad, att flera andra var där när det hände och att det finns en risk att det händer igen. Jag får också en klump i magen av oro. Men när något sånt här händer känner jag nästan att det är än viktigare att visa en enad front utåt. För om inte vi stöttar våra soldater när mediadrevet går igång, vem finns där för dem då?

Ingenting fungerade idag. Statistikprogrammet startade inte som det skulle (trots flera omstarter), läraren hade inte tid för oss, jag bråkade med flera skrivare som låtsades att papper hade fastnat i dem. Vi fick kort sagt inget gjort på ca 8 timmar. Jag var helt slut när jag kom hem och bestämde mig därför för att baka muffins, det går fort, är gott och brukar få mig på lite bättre humör. Jag lyckades bränna dem... Mamma bara skrattade när jag berättade det för henne och jag insåg att jag brydde mig inte särskilt mycket heller. Jag gav upp på dåligheter idag. Bestämde mig därför för att inte vara sur, inte vara ledsen och helt enkelt bara acceptera att ibland har man en dålig dag. Imorgon blir det säkert bättre. Samtalet med sambon blev jättefint och jag hittade nyss den perfekta resan för nästa leave. Måste börja tänka såhär oftare, tydligen föder positiva tankar positiva resultat. Who knew?


De går att äta i alla fall =)

Jag gör jämt såhär. Jobbar halvt ihjäl mig tills jag kraschar och sen återkommer jag och jobbar halvt ihjäl mig igen till nästa krasch. Ibland blir jag orolig att nästa krasch kanske blir bestående och nu sist med lunginfluensan kände jag nästan att det var på väg.

Denna måndag har varit otroligt stressig. Jag har haft möte på möte på möte och däremellan lyckats diskutera utformningen av arbetet som ska skrivas imorgon och faktiskt hunnit äta lite också. På väg till mitt sista möte idag var jag några minuter sen och jag höll på att gå under av nervositet. Jag HATAR att vara sen till viktiga saker! Särskilt med personer som jag inte träffat förut och som jag vet är väldigt noga med tider. Som tur var gick allt som det skulle och när jag kom hem kunde jag fullständigt däcka i soffan och lugna min mage som värker och blir uppblåst så fort jag stressar för mycket. Det hade varit skönt att ha lite mer balans i dagarna och det är något som jag verkligen ser fram emot när jag blir färdig med min examen och kan börja jobba sen.

Kvällen bjöd på träning. Den bästa medicinen mot stress jag vet! Jag har även pratat med sambons mormor som ringde och undrade hur det var med oss. Hon är väldigt gammal och har många krämpor men hon tycker att det är väldigt viktigt att sätta sig in i situationen och stötta både mig och sambon i den här resan. Det tycker jag är väldigt fint av henne! Det blir finfika hos henne under nästa leave =)

Det är lite tomt i huvudet just nu. Det är mycket text som flödar in och ut och vissa saker stannar medan annat filtreras bort. Ikväll tog vi en efterlängtad paus, lagade god mat och såg en sådär riktig feelgood-film. Vänner är verkligen livselixir nu när längtan efter nästa leave trycker på och det trots allt är några veckor kvar.

Som sagt, tomt i huvudet.

Jag upptäckte det här mailet idag...



Va??!

Det är verkligen underbart med sol! På lunchen idag satt jag en hel halvtimme ute och bara njöt av strålarna mot min bleka hud. Tror faktiskt det kan ha ploppat upp en fräkne eller två till i mitt redan plottriga ansikte och det tycker jag är alldeles precis som det ska vara. Det enda som saknas är du.

Sitter och känner mig ganska nöjd med mig själv. Har skickat utkast på uppsats till både handledare och organisationen jag samarbetar med. Ska ge mig iväg till polisen för att förnya mitt pass inför nästa leave (resa!) och sedan åka och handla mat så jag kan ställa mig och laga matlådor för resten av veckan. Ibland går dagarna bara bra och allt flyter på som det ska. Skönt!

Igår såg jag ett avsnitt av Extreme Makeover Home Edition. De byggde om ett hus till en militärfamilj på en bas någonstans i USA. Mamman i familjen hade ett stort gäng vänner som var i samma situation och de stöttade varandra när deras män var i Afghanistan. Det är ju lite så det fungerar over there. Militären har så mycket stöd från samhället och deras familjer får mycket hjälp, både från "försvarsmakten" och från varandra.

Familjen som fick sitt hus omgjort hade pappa i Afghanistan och de kunde inte få hem honom men han var med över videotelefon och han grät, mamman grät, barnen grät. Jag grät. Jisses vad jag grät. Alla ville tacka pappan för det han gjorde och det gjordes även flera tacktal till familjerna som stöttar och är hjältar på hemmaplan. Ibland kan jag bli så frustrerad över hur situationen är här för oss och för våra. Det enda som allmänheten får veta är när det händer något dåligt, det berättas aldrig om allt de som våra soldater gör som är bra. Det känns aldrig som om de får något riktigt stöd. Ingen som helst tacksamhet för vad de gör och vad de offrar. Det är väldigt tråkigt.

Och så vaknar man till den här nyheten. Fan.

Jag må vara barnslig. Men jag tyckte det här var fantastiskt roligt!

Hand i hand med mitt skrivande finns förstås också ett läsande. Det är där det hela har börjat. Jag och böcker har haft ett väldigt speciellt förhållande sedan jag var liten. Under nätter då jag inte kunnat sova har jag läst. Jag har lärt mig mycket från böcker genom åren och jag älskar fortfarande att läsa. Det blir inte så mycket läst utöver kurslitteratur just nu tyvärr men jag samlar på mig nya böcker ändå. För att ha ett lager så fort jag får tid över. Gick totalt bananas på adlibris förra veckan eftersom de hade startat bokrea och det resulterade i att jag idag, vid hemkomst, hade ett paket med 6 böcker som väntade. Ett alldeles underbart paket med flera timmars glädje. Billigt var det också, ynka 282 kr. Väldigt förmånligt för studentkassan!

En underlig grej som hände på vägen hem idag. Jag passerade en bil som på släpet hade något som såg ut som en gynekologstol. Genast uppstod tusen funderingar om detta. Vart kom den ifrån? Vart skulle den ta vägen? Kan man köpa en begagnad gynekologstol och använda hemma? Vem skulle vilja göra det??! Det hela var väldigt underligt men det hjälpte mig att hålla energin uppe i säkert en halvtimme.

En annan rolig nyhet var att de på radio berättade att idag firas ostbågens dag. Sambon min älskar ostbågar så jag skickade ett sms och berättade denna otroliga nyhet för honom. Har inte hört något från honom men jag hoppas att han fått mumsa i sig några stycken idag. Jag har skickat ner flera påsar sen han åkte och han är väldigt sparsam med dem för att de ska räcka så länge som möjligt.



Idag är även dagen då vi officiellt går över halvtidsgränsen. Nerförsbacke gänget!

Mina kära vän som igår åkte Vasaloppet körde i mål! Hon är helt fantastisk och jag är väldigt stolt! I veckan ska jag se till att träffa henne och bjuda på något mumsigt. Det förtjänar hon verkligen!

Idag är himlen är blå och solen skiner. Det blåser rätt hårt ute men det är inget ovanligt i denna del av landet. Det känns som vår idag och jag ska äta salladsbuffé med mammisen innan jag beger mig hemåt. Har försökt att packa ihop mig under förmiddagen och jag tror att jag fått med mig allt. Det är inte klokt vad jag är bra på att sprida ut mig!

Läste på HinduKush-bloggen igår om sandstormarnas sandstorm som hade rasat över landet. Ibland tänker även min sambo att han har valt fel yrke för hans grupp var en av de som spenderade natten ute under detta oväder. Vi skulle kunna säga att han var rätt trött och lite bitter över detta igår när han ringde. Hoppas att denna dagen bjuder på något bättre!