Just a phonecall away
Han ringde idag. Det var skönt att höra hans röst på riktigt. Mina fina inspelningar är väl också på riktigt, men det är en annan sak att höra känslor i hans röst. Höra hur han mår, på riktigt. Det verkade bra idag. Det lugnade min mage och förhoppningsvis mitt snurrande huvud litegrann. Det är fortfarande VÄLDIGT långt kvar, men jag vet nu att jag kommer klara det.
Det är hemskt stökigt i vår lägenhet men det kommer bli så fint så fint tills han kommer hem. Imorgon ska jag försöka få tvätten gjord. Känner mig inte lika duktig som när han är hemma, det beror väl på att ingen uppskattar att jag tar hand om disken och plockar undan. Så jag låter bli. Det ser hemskt ut. Men den närmsta veckan kommer jag inte behöva ta tag i det, det är för mycket annat att hantera. Jag längtar till november...
Det är hemskt stökigt i vår lägenhet men det kommer bli så fint så fint tills han kommer hem. Imorgon ska jag försöka få tvätten gjord. Känner mig inte lika duktig som när han är hemma, det beror väl på att ingen uppskattar att jag tar hand om disken och plockar undan. Så jag låter bli. Det ser hemskt ut. Men den närmsta veckan kommer jag inte behöva ta tag i det, det är för mycket annat att hantera. Jag längtar till november...
Fourth day in lonesomeness
Jag fick höra häromdagen att jag är stark. Stark som fixar det här, stark som stannar kvar. Jag vet inte om jag vill hålla med om det. Jag älskar min man och det är klart att han ska få göra det han vill i livet. Jag ska inte vara någon som stoppar honom. Det här har varit hans dröm under lång tid och han vill verkligen göra något bra i världen, något som gör skillnad. Det är inte upp till mig att krossa dom drömmarna. Den här styrkan kommer ifrån att jag kan se hur bra han mår av att få åka och göra det han är menad att göra. Jag har ställt in mig på att han kommer vara borta länge så hittils är det faktiskt inte så jobbigt. Det är klart att jag tänker på honom hela tiden, vem skulle inte göra det. Men samtidigt så kan jag få mina saker gjorda och umgås med folk jag inte träffat på länge och må bra under tiden. Sålänge jag mår bra så mår han bra och det är det viktigaste.
Det kommer absolut bli jobbigt och jag saknar honom, men han är snart hemma igen.
Försiktig måste man vara
Nu är det tomt.
Han lovade att inte försöka utföra några hjältedåd och vara lite försiktig ibland så att han kommer hem hel igen. Det lät väldigt bra i mina öron men jag kommer sakna honom något enormt ändå. Har funderat en del över det där med att vara försiktig och kommit underfund med att jag redan tänkt att jag måste vara det också. Inte för att jag inte är det annars, man kan ju ibland bli lite suicidal på vägarna men jag brukar komma igenom det rätt bra. Jag vill inte för allt i världen att något ska hända mig medan han är borta, och jag vet inte ens om det är för min egen skull. Det känns mest som att jag vill bädda in mig i ett stort kuddfort och vänta där tills han kommer tillbaka och kan hitta mig oskadd. Har redan börjat drömma mardrömmar där jag dör på varierande sätt och det känns som något som har en tendens att trappas upp i takt med oron.
Har åtminstone satt mig ner och äntligen blivit klar med den där uppgiften jag fick som skulle lämnas in idag, sista-minuten personligheten här ja. Så nu borde jag väl sova antar jag eftersom det inte blev mycket av den varan inatt. Har för övrigt inte brutit ihop än och är ganska stolt över mig själv.
Han lovade att inte försöka utföra några hjältedåd och vara lite försiktig ibland så att han kommer hem hel igen. Det lät väldigt bra i mina öron men jag kommer sakna honom något enormt ändå. Har funderat en del över det där med att vara försiktig och kommit underfund med att jag redan tänkt att jag måste vara det också. Inte för att jag inte är det annars, man kan ju ibland bli lite suicidal på vägarna men jag brukar komma igenom det rätt bra. Jag vill inte för allt i världen att något ska hända mig medan han är borta, och jag vet inte ens om det är för min egen skull. Det känns mest som att jag vill bädda in mig i ett stort kuddfort och vänta där tills han kommer tillbaka och kan hitta mig oskadd. Har redan börjat drömma mardrömmar där jag dör på varierande sätt och det känns som något som har en tendens att trappas upp i takt med oron.
Har åtminstone satt mig ner och äntligen blivit klar med den där uppgiften jag fick som skulle lämnas in idag, sista-minuten personligheten här ja. Så nu borde jag väl sova antar jag eftersom det inte blev mycket av den varan inatt. Har för övrigt inte brutit ihop än och är ganska stolt över mig själv.
Gråten är en del av livet.
Det har varit en del tårar de senaste dagarna. Beroende på en mängd olika saker men egentligen tror jag att det i grund och botten är oro. Det känns liksom inte verkligt men min kropp har ändå ställt in sig på ensamheten. Det kommer bli jobbigt. Mest att inte ha någon att krama och pussa på under så lång tid. Att ha någon att skratta åt värdelösa saker med. Som tur är har jag nyligen fått sällskap utav två nya familjemedlemmar som kan hålla mig sällskap medan han är iväg. Och han har lovat att ringa så ofta han kan. Det får duga, för den här gången.
Jag har alltid tänkt
Jag har alltid tänkt att då, veckorna innan han ska åka, då ska jag få massor med tid med honom. Vi ska spendera all tid tillsammans och prata om en massa saker vi inte pratar om annars. Ja sådant också såklart men annat också, sånt där viktigt.
Nu har jag insett att så blir det inte. Det är mängder med andra som också tycker att dom har rätt till honom. Har rätt att träffas och snacka skit och kramas om sånt är nödvändigt. Det är föräldrar och syskon och vänner, till och med vänner som annars knappt hör av sig. Och det kan jag tycka är lite orättvist. Men just nu och just idag kändes det helt ok ändå att han försvann ut genom dörren efter middagen med några vänner för att dricka öl och antagligen en massa annat också. Han trillar väl in genom dörren inom en timme och stupar rätt i säng. Det, mina vänner, är Sveriges stolta försvar. Fast å andra sidan ska man väl inte vara förvånad. Min vän Läkaren har nämligen berättat att det är ett under att någon läkare någonsin blivit godkänd och fått komma ut och jobba med de minimala antalet hjärnceller de måste ha kvar efter allt supande på universitetet. Så det är väl helt enkelt så det är och det är bara att acceptera.
Jag vet fortfarande inte om jag känner mig orolig än, men jag vet att varenda gång jag får en kram eller en puss så försöker jag dröja mig kvar en stund bara för att kunna spara känslan till senare och komma ihåg hur det känns. Jag vill inte glömma, jag vill egentligen inte få chansen att glömma heller om man nu kan kalla den chans. Men det är inte upp till mig. Så jag dröjer mig kvar för den lilla glimten av hopp som tror att man kan hålla kvar känslan av en trygg omfamning i flera månader. För det känns bra just nu.
Nu har jag insett att så blir det inte. Det är mängder med andra som också tycker att dom har rätt till honom. Har rätt att träffas och snacka skit och kramas om sånt är nödvändigt. Det är föräldrar och syskon och vänner, till och med vänner som annars knappt hör av sig. Och det kan jag tycka är lite orättvist. Men just nu och just idag kändes det helt ok ändå att han försvann ut genom dörren efter middagen med några vänner för att dricka öl och antagligen en massa annat också. Han trillar väl in genom dörren inom en timme och stupar rätt i säng. Det, mina vänner, är Sveriges stolta försvar. Fast å andra sidan ska man väl inte vara förvånad. Min vän Läkaren har nämligen berättat att det är ett under att någon läkare någonsin blivit godkänd och fått komma ut och jobba med de minimala antalet hjärnceller de måste ha kvar efter allt supande på universitetet. Så det är väl helt enkelt så det är och det är bara att acceptera.
Jag vet fortfarande inte om jag känner mig orolig än, men jag vet att varenda gång jag får en kram eller en puss så försöker jag dröja mig kvar en stund bara för att kunna spara känslan till senare och komma ihåg hur det känns. Jag vill inte glömma, jag vill egentligen inte få chansen att glömma heller om man nu kan kalla den chans. Men det är inte upp till mig. Så jag dröjer mig kvar för den lilla glimten av hopp som tror att man kan hålla kvar känslan av en trygg omfamning i flera månader. För det känns bra just nu.
Början
Vissa stunder glömmer jag bort att han ska åka fast det är så kort tid kvar, och även om vi inte är gifta så kallar han mig sin army wife. Jag antar att det låter coolt i hans öron. Det är i alla fall detta som är utgångspunkten för den här bloggen.
Tanken är att jag ska kunna skriva av mig och även lägga in delar av hans historia för att se om det finns någon annan där ute som har samma upplevelse, någon annan som också tycker det är jobbigt att bli lämnad ensam, orolig fast ändå på något sätt stolt och som får vardagen att gå ihop i alla fall.
Tanken är att jag ska kunna skriva av mig och även lägga in delar av hans historia för att se om det finns någon annan där ute som har samma upplevelse, någon annan som också tycker det är jobbigt att bli lämnad ensam, orolig fast ändå på något sätt stolt och som får vardagen att gå ihop i alla fall.
