.

I helgen var jag på julfest med massa människor jag inte känner. Några som jag känner var där också förstås annars hade det blivit en utomordentligt tråkig fest. Det var mysigt, vi åt julmat och sjöng julsånger i mörkret och hade massor med tända ljus.

Det var en helt ok julfest men min bordsgranne hade lite väl högljudda åsikter om sin man och hans duglighet att överhuvudtaget existera. Hon satt och deklarerade att det hade väl varit jätteskönt om han sökt till Big Brother och fick vara borta i 100 dagar så hon kunde få vara ifred. Jag kände ett hugg i magtrakten och funderade på om det var då det skulle släppa, om det var nu fasaden skulle rasa.

Jag vände mig inte till henne och tillrättavisade henne eftersom jag antog att hon bara skämtade och att hon egentligen skulle tycka att det var väldigt jobbigt om hennes man försvann i 100 dagar. Jag hoppas iallafall att de flesta känner så om sin partner. Hon har ingen som helst inblick i mitt liv och i vår situation men det kändes ändå i magen. Jag var faktiskt tvungen att resa mig och gå ut och ta lite luft bara för att senare kunna ha roligt igen. Det är såna små saker. När någon skämtar om att vilja vara ensam en lååång stund för att kunna raka benen i vardagsrummet och ha ensamrätt på tvn. Då saknar jag min sambo och vår vardag, hur mycket vardag det nu kan bli när man bara spenderar helgerna tillsammans...

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag längtar till den där vardagen som jag hoppas infinner sig någon gång i framtiden. Jag längtar efter att kunna skämta om att han ska söka till Big Brother och vara borta i 100 dagar för det hade väl varit skönt för mig. Jag längtar efter att känna mig trygg och säker på att han alltid kommer hem, men det får jag vänta på. Lite mer än 100 dagar...