En riktig miljöbov, det är jag.
Jag är en såndär riktig miljöbov. Jag försöker källsortera och panta burkar och sådär. Jag väljer alltid eco-programmet på tvättmaskinen och köper faktiskt rätt ofta ekologiska produkter när det inte handlar om jättestora skillnader prismässigt. MEN! Jag är fullständigt hopplöst förälskad i det här med papper och penna. Artiklar till examensarbetet skrivs ut för att jag ska kunna märka upp dem med märkpenna och skriva små kommentarer i marginalerna. Mina mest kreativa stunder är med block och penna när datorn är avslagen och jag sitter själv med mina tankar. På något sätt verkar hjärnan släppa loss när jag sitter där. Egentligen borde jag inte gilla papper och pennor så mycket, jag är nämligen vänsterhänt och kladdar alltid ner mig själv eller pappret jag skriver på medan jag skriver. Förra gången sambon var iväg skrev jag dagbok varje dag, klottrade ner mina känslor i en bok som blev full av tankar, känslor och små berättelser från mina dagar. Denna gången har jag inte skrivit mer än en gång i den där boken. Jag får fortfarande små ingivelser av kreativitet då och då men de hamnar inte i boken, de hamnar här i bloggen eller i ett nyöppnat dokument på datorn eller på ett lösblad som jag hittar just då och som sen kanske hamnar i en hög och glöms bort eller skickas med i något brev till sambon om jag känner att det är värt det vid en andra läsning.
Det är mitt sätt att få ur mig känslor, tankar och uttryck. Jag skriver. Ibland är det bara för min egen del, inte för någon annans ögon utan bara för att jag ska få sätta ord på mina känslor och sedan kunna gå vidare. Ibland vill jag inte ens läsa det jag skrivit själv utan kan känna mig ganska nöjd med att bara få ha skrivit det. Ibland har jag bränt lösblad som jag inte vill hitta i framtiden. Det känns bra.
Men allt som oftast under de senaste månaderna har jag känt att det har varit väldigt viktigt att dela med mig av diverse tankar och känslor. Dela med mig och framförallt få respons från andra. För att få bekräftat att jag har jämlikar, andra som tänker och känner likadant och som kanske inte orkar eller har samma behov av att uttrycka det som jag har. Den ger mig väldigt mycket, denna respons. Därför känns bloggen på något sätt just nu lika ovärdelig som penna och papper. Era kommentarer och styrkekramar håller mig igång, gör mig glad och kan faktiskt ändra mitt humör från en sekund till en annan, från en sämre till en så himla mycket bättre dag. Ni är väldigt värdefulla för mig, bara så ni vet. Tack för att ni läser och lämnar era kommentarer i min marginal!
Till T: Jag tänker definitivt jobba häcken av mig när jag frisknar till, för jag ska banne mig bli färdig med den här uppsatsen!
En innerlig önskan
Det känns lite lättare nu men jag känner fortfarande att världen är något orättvis just nu. Det finns människor som har det bra mycket värre än mig just idag och alla andra dagar också, men jag tycker att jag får må dåligt ändå. En vän till mig ska köra Vasaloppet i helgen och har utvecklat bakterieparanoia nu med mindre än en vecka kvar. Jag har lovat att hålla mig borta för att undvika eventuell överföring av allt trams som verkar ligga och gro i min kropp.
Jag befinner mig fortfarande i fel del av landet eftersom jag åkte "hem" för att dels delta på festlighet i lördags och dels bli ordentligt omhändertagen av mina fina föräldrar så att jag kunde få en chans att piggna till. Tyvärr kräver livet att jag tar tag i mig själv och kör mig hem igen och jag tror faktiskt att det här är första gången sedan jag flyttade för snart 3 år sedan som jag inte längtar hem till vår lägenhet och vår säng. Jag längtar inte efter ensamheten. Flera av mina vänner har erbjudit sig att hjälpa till med inköp och matlagning och sällskap och det känns väldigt fint av dem. Jag har fina vänner. Som tur är finns det ett urval av matlådor i min frys och jag hoppas att pencilinet börjar verka inom några dagar så att jag piggnar till på riktigt. Dessutom får man beställa pizza och äta flera dagar i rad när man mår såhär. Inte för att jag är ett dugg sugen på pizza, men det är enkelt och kräver minimal insats från min sida.
Har mailat lärare och kontaktpersoner för examensarbetet idag för att informera om situationen. Hoppas att det går att lösa på något sätt trots att jag missat snart två veckor av viktigheter. Livet måste väl gå att anpassa litegrann iallafall? Annars blir jag lite putt...
Sambon blir lite ledsen när han hör hur jag mår och när han framförallt vet att han inte kan komma hit och vara med mig och hjälpa till. Jag vet inte hur mycket jag egentligen vill berätta, mest för att förenkla för honom och göra livet så friktionslöst som möjligt. Tror inte att det gagnar hans arbete om han är orolig för hur jag mår här hemma. Det känns väldigt långt till nästa leave och jag önskar att jag snabbt blir frisk och att de följande mängderna med veckor som är kvar går väldigt fort så att jag snart får lite kärlek och närhet igen. Håller tummarna och önskar hårt!
Det är synd att man inte kan pausa valda delar av livet
Det hela blir lite svårare i och med förlusten av aptit och den definitiva orkeslösheten som gör att jag inte heller tar mig för att laga näringsriktig mat (eller mat överhuvudtaget) eller städa. Jag orkar inte. Just nu är energin slut. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få den tillbaka men jag tar lite mer hostmedicin, sover en stund, gör en kopp te och klär på mig åtta lager kläder för att inte frysa, gör ett lamt försök att läsa lite kurslitteratur och somnar i soffan med boken på magen och vaknar med ett ryck när tvn bestämmer sig för att plötsligt höja volymen på reklamen.
Jag tänker att det borde väl gå över snart? Jag orkar inte må såhär så mycket längre till. Missionen tär så mycket mer när jag mår såhär. Jag orkar inte vara orolig, jag känner mig bara ensam och ledsen. Jag känner mig trasig och svag och längtar efter en dag när jag får vakna av väckarklockan och inte av ett hostanfall eller mörbultande huvudvärk. Jag längtar efter livet.
Fortsatt sjuk och nya uttryck som förvirrar
Väntar nu på att kvällsöppet ska börja, det ska handla om det nya fenomenet "hen" ikväll. Jag för min del tycker att det är lite väl extremt att inte ens berätta för sina egna barn vad de har för kön. Det finns ju fortfarande biologiska skillnader. Det kommer vi inte ifrån. Jag är absolut för att uppfostra barn till att behandla alla med samma respekt och se alla som lika värda men det finns fortfarande ett kvinnligt och ett manligt kön, att påstå något annat är bara löjligt. Det känns bara väldigt förvirrande. Jag var tvungen att byta kanal en stund, för efter nyheterna kommer sporten och jag kan bara inte med att titta på det. Ibland känner jag mig som den enda människan i världen som inte bryr sig om sport överhuvudtaget. Det enda jag tittar på är VM eller OS i ishockey.
Det händer inte så mycket spännande saker när man är sjuk så det är svårt att berätta något som är intressant. Jag tycker mest synd om mig själv och känner mig ganska ensam. Men som tur är trillar det in fantastiska kommentarer på bloggen som både stärker och uppmuntrar, tack för det!
Tankar mitt i natten
Har även pratat med käraste och informerat honom om att han är saknad när jag mår såhär, han är saknad hela tiden såklart, men lite extra när jag mår såhär. När jag helst av allt skulle vilja somna i hans knä medan han pillar mig i håret. När jag inte orkar varken laga mat eller diska, nästan på gränsen till att jag inte orkar äta heller och känner mig rätt värdelös som fungerande människa. Som tur är tröstar han himla bra över telefon. Nu är det bara en gigantisk kopp te med honung, citron och ingefära som väntar innan sängen.
Krya på mig!
Så mycket känslor
Så fort jag klickar in på gruppen på Facebook eller läser forumet på Invidzonen just nu känner jag mig dränerad på energi. Det är så mycket negativitet, så mycket ilska. Det är väl inte så att någon trodde att information angående exakta datum skulle komma flera månader i förväg? Är det ingen som någonsin varit i kontakt med FM förut? Det har väl aldrig varit så att alla åkt, varit på leave eller kommit hem samtidigt och därför är det såklart svårt att planera en medaljering för allihop som passar. Det är omöjligt att göra alla nöjda. Vissa kommer ha varit hemma i veckor när ceremonin är och det kommer säkert störa dem som är med om det, vissa kommer inte hem i tid men de får självklart sin egen ceremoni som kommer vara precis lika fin även om den inte blir lika stor. Det är inte heller självklart att de får komma hem samma dag som de landar. De har trots allt varit iväg i flera månader. Klarar vi oss inte några få dagar då? De har ju tillgång till sina telefoner och vi vet att de är hemma i Sverige i säkerhet. Det viktiga är väl att de allihop kommer hem hela och friska? Det är i alla fall det jag fokuserar på.
Dränerad. Men så piper telefonen till och där är ett sms från sambon som säger att han inte glömt mig, de jobbar sent ikväll och han ringer när han har tid. Helt plötsligt skjuter energinivån upp i taket och jag sitter med ett leende på läpparna igen.
Designen, just nu mitt största i-landsproblem
Alla dessa frågor
Jag har aldrig sett mig själv som stark egentligen. Men uppenbarligen går det här mycket bättre än jag någonsin trodde. Det innebär inte att jag är så himla sugen på att bli armywife for life och bli tvingad att genomgå det här fler gånger. Men det känns väldigt bra att det går så bra. Jag mår bra. Han mår bra. Vi mår bra. Det är konstigt med alla frågor. Människor som aldrig någonsin frågar hur jag mår annars frågar nu. Människor som jag normalt inte delar med mig till frågar nu. Jag har uppenbarligen blivit mer intressant nu på grund av att min sambo är borta. Varför kommer plötsligt dessa frågor nu? Jag förstår att de försöker vara snälla, men det gör faktiskt det hela värre.... Dessutom känns det som ett förväntat standardsvar det här "jag mår bra, det går bra" men det är ju faktiskt sant och jag orkar inte haspla ur mig det tusen gången om dagen. Nu överdrev jag.
För övrigt skiter jag i alla hjärtans dag. Jag hade massor med alla hjärtans dagar under vår leave och jag kommer leva på dem länge.
Tillbaka till verkligheten
Dagen har flutit på bra sen dess. Många telefonsamtal stod på schemat och jag tog även tag litegrann i projektet examensarbete som blivit NÅGOT försummat de senaste två veckorna. Det känns ok, inget avgrundsdjup, ingen panik, ingen ångest. Bara ok. Det får vara så nu, det är ok med ok.
De flesta som skrivit om andra vändan verkar ha tyckt att det var lättare andra gången. Lättare att säga hejdå och lättare att återgå till rutinerna. Det där med rutinerna känns det inte som det kommer bli något problem med men att säga hejdå och vi ses snart, ta hand om dig, var försiktig, ring när du kan, jag älskar dig, det var fan det jobbigaste jag har varit med om! Imorgon är det Alla Hjärtans Dag, ingen dag vi lägger någon särskild vikt vid här hemma men jag hoppas det blir tid till ett kärleksfullt samtal från öknen om så än bara för att höra att allt har gått bra och de har kommit ner ordentligt.
'til then friends, ta hand om er och varandra!
En drog för kroppen
Att komma igång med träningen är något jag har sagt att jag ska ett tag. Att känna den där krypande känslan i kroppen igen när den kräver ett pass för att fungera som vanligt har jag längtat innerligt efter. Nu har det börjat och det är så vansinnigt skönt! Boxning stod på schemat idag och det blev så våldsamt att blodvite uppstod. Inte från min sida som tur var men det kändes lite coolt när det stänkte, lite som på Rocky.
Idag var en rätt tråkig dag i övrigt (tänka sig att en dag på leaven kan vara tråkig..det är nästan en svordom) men sen kickade träningen igång hela systemet och kvällen har varit fantastisk! Maten stod på bordet när jag kom hem och sambon hade till och med tänt ljus och dukat fint. Många plus i kanten! En riktigt mysig kväll har det blivit med massa film och närhet. Tänk vad lite träning kan göra för både kropp och själ! Kärleken gör ju sitt också såklart :)
Imorgon är det ett nytt gäng som får hem sina närmaste och jag är så glad för er skull, njut njut njut av er ledighet tillsammans!
