.

Jag gör jämt såhär. Jobbar halvt ihjäl mig tills jag kraschar och sen återkommer jag och jobbar halvt ihjäl mig igen till nästa krasch. Ibland blir jag orolig att nästa krasch kanske blir bestående och nu sist med lunginfluensan kände jag nästan att det var på väg.

Denna måndag har varit otroligt stressig. Jag har haft möte på möte på möte och däremellan lyckats diskutera utformningen av arbetet som ska skrivas imorgon och faktiskt hunnit äta lite också. På väg till mitt sista möte idag var jag några minuter sen och jag höll på att gå under av nervositet. Jag HATAR att vara sen till viktiga saker! Särskilt med personer som jag inte träffat förut och som jag vet är väldigt noga med tider. Som tur var gick allt som det skulle och när jag kom hem kunde jag fullständigt däcka i soffan och lugna min mage som värker och blir uppblåst så fort jag stressar för mycket. Det hade varit skönt att ha lite mer balans i dagarna och det är något som jag verkligen ser fram emot när jag blir färdig med min examen och kan börja jobba sen.

Kvällen bjöd på träning. Den bästa medicinen mot stress jag vet! Jag har även pratat med sambons mormor som ringde och undrade hur det var med oss. Hon är väldigt gammal och har många krämpor men hon tycker att det är väldigt viktigt att sätta sig in i situationen och stötta både mig och sambon i den här resan. Det tycker jag är väldigt fint av henne! Det blir finfika hos henne under nästa leave =)