.

Igår såg jag ett avsnitt av Extreme Makeover Home Edition. De byggde om ett hus till en militärfamilj på en bas någonstans i USA. Mamman i familjen hade ett stort gäng vänner som var i samma situation och de stöttade varandra när deras män var i Afghanistan. Det är ju lite så det fungerar over there. Militären har så mycket stöd från samhället och deras familjer får mycket hjälp, både från "försvarsmakten" och från varandra.

Familjen som fick sitt hus omgjort hade pappa i Afghanistan och de kunde inte få hem honom men han var med över videotelefon och han grät, mamman grät, barnen grät. Jag grät. Jisses vad jag grät. Alla ville tacka pappan för det han gjorde och det gjordes även flera tacktal till familjerna som stöttar och är hjältar på hemmaplan. Ibland kan jag bli så frustrerad över hur situationen är här för oss och för våra. Det enda som allmänheten får veta är när det händer något dåligt, det berättas aldrig om allt de som våra soldater gör som är bra. Det känns aldrig som om de får något riktigt stöd. Ingen som helst tacksamhet för vad de gör och vad de offrar. Det är väldigt tråkigt.

Och så vaknar man till den här nyheten. Fan.