.

Såg precis senaste avsnittet av Korrespondenterna som handlade om Afghanistan. Det var en repris från i onsdags och finns på svtplay här. Om det skulle vara så enkelt att man kunde öppna människors ögon med ett reportage, en berättelse ur tre olika perspektiv (baserat på tre kvinnors öden) så hade jag velat att alla individer, som verkar fullständigt oförmögna att se något värde i att min sambo och hans kollegor spenderar 6 månader av sina liv på att försöka hjälpa, förändra och påverka situationen, skulle sätta sig ner och se hur verkligheten ser ut. Inse på djupet hur mycket som krävs för att ett samhälle i grund och botten ska förändras till det bättre med det utgångsläge som existerar och kanske till och med efteråt känna samma stolhet och värde i det våra soldater gör som jag. Inse att det inte räcker att skicka ner hjälp och sedan dra hem när det känns bra för oss..

Tyvärr är jag fullt medveten om att det kanske tar flera livstider att förändra situationen i Afghanistan. Det finns utöver Afghanistan så många andra platser i världen där människor far illa. Där kvinnor och barn misshandlas och våldtas och vägras rätten till utbildning. Det finns så många platser i världen där mänskligheten bara lyser igenom för en kort stund i ett barns leende, det känns omöjligt att hjälpa alla. Men det är väl också därför det är så viktigt att börja någonstans? Att hjälpa någon. Kanske är det naivt att tro att det finns en lösning på alla problem, att världen någon gång kan leva i fred och att ingen ska behöva gå utan mat, kläder eller skor. Att alla ska ha rätten att lära sig läsa och räkna och kunna utbilda sig till vad som helst när de växer upp. Men det är tamigfan en naiv tanke jag tänker hålla fast vid och jag är övertygad om att det kommer att hjälpa någon, om än så bara en enda person, i ett enda land, långt bort ifrån min verklighet.