.

Den här missionen är min sambos dröm. Han har velat åka sedan han började jobba inom Försvarsmakten. Jag har hela tiden hoppats att detta kommer räcka, att han inte kommer vilja åka igen och lämna mig ensam och orolig. Helt ärligt så tror jag inte på det egentligen, men hoppet är det sista som lämnar kroppen säger de, så därför fortsätter jag att hoppas. Jag har trott att jag är färdig med min stora dröm, den där som uppfyller hela livsvärlden sådär att man knappt kan tänka på något annat. Jag har varit ute, sett världen, kommit hem och landat. Nu har jag varit hemma i några år och jag börjar känna den där känslan av rastlöshet igen. Jag har funderat mycket på det här med drömmar. Räcker det att uppfylla sin dröm en endaste gång eller vill man fortsätta uppfylla drömmen hela livet och hela tiden se den utvecklas? Kan det vara så att drömmarna kan utvecklas i en riktning som fungerar för oss båda två? En dröm som vi kan uppfylla tillsammans. En gemensam dröm. Det ska jag börja lobba för. Jag kan nämligen inte tänka mig att uppfylla fler drömmar utan honom, han har en del i alla knasiga tankar som flyger runt och försöker fastna i mitt rastlösa sinne.