.

Jag är en såndär riktig miljöbov. Jag försöker källsortera och panta burkar och sådär. Jag väljer alltid eco-programmet på tvättmaskinen och köper faktiskt rätt ofta ekologiska produkter när det inte handlar om jättestora skillnader prismässigt. MEN! Jag är fullständigt hopplöst förälskad i det här med papper och penna. Artiklar till examensarbetet skrivs ut för att jag ska kunna märka upp dem med märkpenna och skriva små kommentarer i marginalerna. Mina mest kreativa stunder är med block och penna när datorn är avslagen och jag sitter själv med mina tankar. På något sätt verkar hjärnan släppa loss när jag sitter där. Egentligen borde jag inte gilla papper och pennor så mycket, jag är nämligen vänsterhänt och kladdar alltid ner mig själv eller pappret jag skriver på medan jag skriver. Förra gången sambon var iväg skrev jag dagbok varje dag, klottrade ner mina känslor i en bok som blev full av tankar, känslor och små berättelser från mina dagar. Denna gången har jag inte skrivit mer än en gång i den där boken. Jag får fortfarande små ingivelser av kreativitet då och då men de hamnar inte i boken, de hamnar här i bloggen eller i ett nyöppnat dokument på datorn eller på ett lösblad som jag hittar just då och som sen kanske hamnar i en hög och glöms bort eller skickas med i något brev till sambon om jag känner att det är värt det vid en andra läsning.

Det är mitt sätt att få ur mig känslor, tankar och uttryck. Jag skriver. Ibland är det bara för min egen del, inte för någon annans ögon utan bara för att jag ska få sätta ord på mina känslor och sedan kunna gå vidare. Ibland vill jag inte ens läsa det jag skrivit själv utan kan känna mig ganska nöjd med att bara få ha skrivit det. Ibland har jag bränt lösblad som jag inte vill hitta i framtiden. Det känns bra.

Men allt som oftast under de senaste månaderna har jag känt att det har varit väldigt viktigt att dela med mig av diverse tankar och känslor. Dela med mig och framförallt få respons från andra. För att få bekräftat att jag har jämlikar, andra som tänker och känner likadant och som kanske inte orkar eller har samma behov av att uttrycka det som jag har. Den ger mig väldigt mycket, denna respons. Därför känns bloggen på något sätt just nu lika ovärdelig som penna och papper. Era kommentarer och styrkekramar håller mig igång, gör mig glad och kan faktiskt ändra mitt humör från en sekund till en annan, från en sämre till en så himla mycket bättre dag. Ni är väldigt värdefulla för mig, bara så ni vet. Tack för att ni läser och lämnar era kommentarer i min marginal!

Till T: Jag tänker definitivt jobba häcken av mig när jag frisknar till, för jag ska banne mig bli färdig med den här uppsatsen!