.

Igår var jag hos doktorn. Han berättade att jag har lunginflammation och gav mig pencilin. Imorse vaknade jag av att jag inte fick någon luft och var tvungen att hälla i mig en halv liter vatten och sen en överdos av hostmedicin för att överhuvudtaget kunna dra in syre utan att kroppen krampade i hostattack.

Det känns lite lättare nu men jag känner fortfarande att världen är något orättvis just nu. Det finns människor som har det bra mycket värre än mig just idag och alla andra dagar också, men jag tycker att jag får må dåligt ändå. En vän till mig ska köra Vasaloppet i helgen och har utvecklat bakterieparanoia nu med mindre än en vecka kvar. Jag har lovat att hålla mig borta för att undvika eventuell överföring av allt trams som verkar ligga och gro i min kropp.

Jag befinner mig fortfarande i fel del av landet eftersom jag åkte "hem" för att dels delta på festlighet i lördags och dels bli ordentligt omhändertagen av mina fina föräldrar så att jag kunde få en chans att piggna till. Tyvärr kräver livet att jag tar tag i mig själv och kör mig hem igen och jag tror faktiskt att det här är första gången sedan jag flyttade för snart 3 år sedan som jag inte längtar hem till vår lägenhet och vår säng. Jag längtar inte efter ensamheten. Flera av mina vänner har erbjudit sig att hjälpa till med inköp och matlagning och sällskap och det känns väldigt fint av dem. Jag har fina vänner. Som tur är finns det ett urval av matlådor i min frys och jag hoppas att pencilinet börjar verka inom några dagar så att jag piggnar till på riktigt. Dessutom får man beställa pizza och äta flera dagar i rad när man mår såhär. Inte för att jag är ett dugg sugen på pizza, men det är enkelt och kräver minimal insats från min sida.

Har mailat lärare och kontaktpersoner för examensarbetet idag för att informera om situationen. Hoppas att det går att lösa på något sätt trots att jag missat snart två veckor av viktigheter. Livet måste väl gå att anpassa litegrann iallafall? Annars blir jag lite putt...

Sambon blir lite ledsen när han hör hur jag mår och när han framförallt vet att han inte kan komma hit och vara med mig och hjälpa till. Jag vet inte hur mycket jag egentligen vill berätta, mest för att förenkla för honom och göra livet så friktionslöst som möjligt. Tror inte att det gagnar hans arbete om han är orolig för hur jag mår här hemma. Det känns väldigt långt till nästa leave och jag önskar att jag snabbt blir frisk och att de följande mängderna med veckor som är kvar går väldigt fort så att jag snart får lite kärlek och närhet igen. Håller tummarna och önskar hårt!