.

Förra veckan var så härlig, sambon var hemma på kvällarna och vi kunde prata och mysa och bara ha ett vanligt liv. Jag gillar det där, tanken på ett vanligt liv någon gång. Någon gång när vi lugnar ner oss båda två och skaffar de där barnen som vi pratar om ibland (pojke först, flicka sen), då tänker jag att vi ska ha ett vanligt liv där vi ses hemma på kvällarna och kan laga mat ihop och prata om vad som har hänt. Det känns som en lagom önskan någon gång.

Nu är det en vanlig utbildningsvecka igen så jag har tagit tillfället i akt och åkt på minisemester, ska träffa lite gamla vänner och nära och kära innan jag åker hem igen. Till helgen ska vi iväg på PREPkurs, en såndär som de rekommenderar före, under (hur nu det ska gå till) och efter mission. Vi ser fram emot det båda två. Sambon sa faktiskt häromdagen att han tyckte att det skulle bli mysigt att vara vi och få en chans att prata om allt det där viktiga som vi behöver en hel helg. Det ska bli riktigt kul, hoppas bara maten är god också, haha!

Pratade med mamma om vår resa och hon undrade hur det kändes nu när det börjar närma sig och jag tror faktiskt att jag har accepterat tanken. Det måste jag. Det känns iallafall inte jobbigt just nu, har inte ont i magen och det tar inte upp all min tankeverksamhet. Jag har till och med börjat fundera på riktigt vad jag skulle vilja skriva om i min C-uppsats till våren, tror det kan bli bra, sålänge som jag kan få dispans och skriva den själv. Men nu är det fokus på här och nu, framtiden kommer senare. Godnatt!