De där dagarna...
Misstro och saknad
Har nu suttit i säkert en kvart och försökt formulera händelsen som utspelades igår men kontentan var att en av mina vänner dumförklarade mig som trodde att jag kunde vara ett stöd för min sambo när jag inte upplevt det han upplever. Det är väl bättre att de har stöd ifrån varandra tyckte hon. Jag blev väldigt ledsen men försökte förklara så gott jag kunde. När jag kom hem kände jag hur musten gick ur mig, jag orkar inte förklara om ni ändå inte förstår. Just nu känns den där veckan kvar till leave väldigt lång.
In their hour of need
Sen kommer ilskan. Ilskan över att det alls ska finnas något som heter vägbomb och att människor gräver ner dem för att skada andra. Ilskan riktas även mot alla de som i övrigt inte har något att säga om insatsen vi gör i Afghanistan men som så fort något sånt här händer är det idiotiskt att vi överhuvudtaget är där och nu kan vi väl ta hem våra soldater innan någon annan blir skadad. Med risk för att låta fullständigt känslokall så tycker jag att det är fel approach. Jag vill självklart inte att någon ska behöva bli skadad och jag vill inte få samtalet från Försvarsmakten som säger att det hänt min soldat något. Självklart inte. Däremot vet jag mycket väl att min sambo är medveten om riskerna och eftersom han är medveten är även jag det. Om Sverige skulle börja skicka hem soldater skulle insatsen bli tyngre och farligare för de som stannar kvar. Det skulle bli svårare att upprätthålla den kontakt med befolkningen som våra soldater jobbat så hårt för att bygga upp och motståndarna skulle vinna. Jag tror inte på något sätt att man kan ge sig in i en "väpnad konflikt" och sedan bara lämna den utan att det får konsekvenser. Det är väldigt tråkigt att det finns så många i Sverige som är så kritiska utan att egentligen sätta sig in i varför soldater skickas till Afghanistan och vad de gör för skillnad där. Fast det värsta tycker jag är de anhöriga som känner samma sak. Anhöriga som endast är kritiska och inte verkar ha ett uns över för att känna en stolthet över vad deras soldater gör. Det kan vara så att de endast uttrycker dessa känslor i de forum och grupper som finns. Det kan vara så att de är stolta och stöttande. Det låter bara inte så.
Jag kan visst bli arg på sambons yrke ibland. Jag blir arg, ledsen, kastar grejer omkring mig. Jag får ha dåliga dagar. Jag vaknar också med ett ryck när jag inser att denna mission inte heller kommer bli friktionsfri, att någon är skadad, att flera andra var där när det hände och att det finns en risk att det händer igen. Jag får också en klump i magen av oro. Men när något sånt här händer känner jag nästan att det är än viktigare att visa en enad front utåt. För om inte vi stöttar våra soldater när mediadrevet går igång, vem finns där för dem då?
Vilken skitdag
De går att äta i alla fall =)
En stressig men till slut bra dag
Denna måndag har varit otroligt stressig. Jag har haft möte på möte på möte och däremellan lyckats diskutera utformningen av arbetet som ska skrivas imorgon och faktiskt hunnit äta lite också. På väg till mitt sista möte idag var jag några minuter sen och jag höll på att gå under av nervositet. Jag HATAR att vara sen till viktiga saker! Särskilt med personer som jag inte träffat förut och som jag vet är väldigt noga med tider. Som tur var gick allt som det skulle och när jag kom hem kunde jag fullständigt däcka i soffan och lugna min mage som värker och blir uppblåst så fort jag stressar för mycket. Det hade varit skönt att ha lite mer balans i dagarna och det är något som jag verkligen ser fram emot när jag blir färdig med min examen och kan börja jobba sen.
Kvällen bjöd på träning. Den bästa medicinen mot stress jag vet! Jag har även pratat med sambons mormor som ringde och undrade hur det var med oss. Hon är väldigt gammal och har många krämpor men hon tycker att det är väldigt viktigt att sätta sig in i situationen och stötta både mig och sambon i den här resan. Det tycker jag är väldigt fint av henne! Det blir finfika hos henne under nästa leave =)
Livselixir
Som sagt, tomt i huvudet.
Tar skräppost till nya höjder (eller djupa djupa bottnar)
Va??!
Härliga vårkänslor
Effektivitet en solig måndag
Frustration
Familjen som fick sitt hus omgjort hade pappa i Afghanistan och de kunde inte få hem honom men han var med över videotelefon och han grät, mamman grät, barnen grät. Jag grät. Jisses vad jag grät. Alla ville tacka pappan för det han gjorde och det gjordes även flera tacktal till familjerna som stöttar och är hjältar på hemmaplan. Ibland kan jag bli så frustrerad över hur situationen är här för oss och för våra. Det enda som allmänheten får veta är när det händer något dåligt, det berättas aldrig om allt de som våra soldater gör som är bra. Det känns aldrig som om de får något riktigt stöd. Ingen som helst tacksamhet för vad de gör och vad de offrar. Det är väldigt tråkigt.
Och så vaknar man till den här nyheten. Fan.
=)
En dagens dag
En underlig grej som hände på vägen hem idag. Jag passerade en bil som på släpet hade något som såg ut som en gynekologstol. Genast uppstod tusen funderingar om detta. Vart kom den ifrån? Vart skulle den ta vägen? Kan man köpa en begagnad gynekologstol och använda hemma? Vem skulle vilja göra det??! Det hela var väldigt underligt men det hjälpte mig att hålla energin uppe i säkert en halvtimme.
En annan rolig nyhet var att de på radio berättade att idag firas ostbågens dag. Sambon min älskar ostbågar så jag skickade ett sms och berättade denna otroliga nyhet för honom. Har inte hört något från honom men jag hoppas att han fått mumsa i sig några stycken idag. Jag har skickat ner flera påsar sen han åkte och han är väldigt sparsam med dem för att de ska räcka så länge som möjligt.
Idag är även dagen då vi officiellt går över halvtidsgränsen. Nerförsbacke gänget!
En riktig vårdag
Idag är himlen är blå och solen skiner. Det blåser rätt hårt ute men det är inget ovanligt i denna del av landet. Det känns som vår idag och jag ska äta salladsbuffé med mammisen innan jag beger mig hemåt. Har försökt att packa ihop mig under förmiddagen och jag tror att jag fått med mig allt. Det är inte klokt vad jag är bra på att sprida ut mig!
Läste på HinduKush-bloggen igår om sandstormarnas sandstorm som hade rasat över landet. Ibland tänker även min sambo att han har valt fel yrke för hans grupp var en av de som spenderade natten ute under detta oväder. Vi skulle kunna säga att han var rätt trött och lite bitter över detta igår när han ringde. Hoppas att denna dagen bjuder på något bättre!
Dårarna på tv och peppen på mina luftvägar
Nu börjar äntligen luftvägarna kännas lite lättare! Imorse klev jag upp för att se starten på Vasaloppet där min kära vän kämpar på och jag blev riktigt sugen på att börja träna och ställa upp nästa år. Ett helt år borde man väl klara träningsmässigt även om man i princip startar från noll? Jag fattar att nio mil är LÅNGT, men det måste vara en sjukt häftig känsla att korsa mållinjen.
Efter att dårarna som körde i mål först kommit fram till Mora gav jag mig ut på uppfriskande promenad med min pappa och trots några stopp med intensiva hostattacker lyckades jag ta mig runt och känner mig rätt nöjd. Jag riktigt längtar efter riktig träning nu, men inser självklart att det får vänta några dagar till tills jag känner mig helt återställd. Dumt att riskera något i onödan.
Ikväll ska vi in till stan och käka och gå på bio. Väldigt efterlängtat att göra något roligt och inte bara ligga på soffan och sörpla hostmedicin och knapra tabletter! Imorgon känns det som om det blir avfärd hemåt igen. Har spenderat en vecka längre än jag planerade hos föräldrarna (vilket har varit väldigt bra) och börjar känna mig lite rastlös att komma hem till mitt igen. Behöver komma ifatt med skolan igen också, har försökt under tiden nu men jag har inte haft någon ork. Det är tur att man har ett intressant ämne när allt verkar jobba i motvind.
Nu ska jag hoppa in i bastun och rensa kroppen lite ytterligare från dumheter! Hoppas att få se en målgång från kära vännen innan kl 19. Vi får se hur det går =)