.

Han har varit hemma ett tag nu, nästan en månad. Nu är han "borta" igen. Det är slutövning med NBGt och han är borta massa dagar i rad igen. Sen han kom hem har vi lyckats (med hjälp av något strukturellt mirakel) att sova ihop varenda natt. Nu har han varit borta i fyra dygn och kroppen börjar känna av ensamheten. Det hjälper inte att tvn inte visar något bra ikväll eller att jag inte har någon som helst motivation att plugga. Något jag tyckte att jag skulle hinna med mängder av den här veckan. Hur ska jag klara av 6 månader nästa år? Det finns liksom inte ens i mitt cellsystem. Eller ja, det är väl egentligen min hjärna som inte fixar det här, men den skrubbar av sig på kroppen och jag blir hopplöst katatonisk.

Ironiskt nog tänkte jag tidigare idag "vad skönt att inte vara ledsen och kunna ta hand om saker även om han inte är hemma". Tji fick jag. Det spelar tydligen ingen roll om han är i Sverige och kan skicka sms då och då när det finns täckning. Här är han säker. Men jag är ändå ensam, och ledsen.