.

Det här är den sjukaste känslan ever! Magen är i fullständigt uppror och jag rusar runt lägenheten som i extas för att se så att jag inte missat något. Hann inte med att diska allt från middagen igår men det får faktiskt vara nu. Jag kan inte fokusera på någonting. Hur kan man bli så nervös över att träffa personen man bor med, personen man delar sitt liv med, personen man har varit tillsammans med i flera år. Hur går det till? Snart får jag åka och hämta honom på tågstationen, det kommer antagligen kännas ännu sjukare. Jisses.

Snart går jag in i dimman, den där efterlängtade leave-dimman som alla pratat om i flera veckor. Åh vad jag längtar! Som tur är ser inte lägenheten ut som en soptipp längre men det känns ändå som om det är massor som jag borde ha gjort, jag har ju haft hur mycket tid som helst? Jag hade en hel lista på grejer som skulle utföras innan första leave... den är inte färdig. Meeen jag tänker mig att jag har resten av livet på mig att fixa färdigt den där listan, det hela handlar om prioriteringar. Just nu tänker jag prioritera att vi får en helt fantastisk leave tillsammans och att det ger oss styrkan att klara resten av tiden ännu bättre än första vändan! Ta hand om er allihop, jag tänker hålla koll på mailen men nu är det min tur i dimman, oj vad jag tänker njuta av den!

För en stund sen fick jag ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal som gjorde min värld lite lättare och lite roligare. Problemet nu är att jag inte kan dela med mig av det till dig, för jag kan inte ringa. Jag är glad och upprymd över nyheten men jag får inte höra glädjen i din röst när du säger grattis eller "åh vad bra älskling, det är ju det här du har väntat på!". Istället får jag snällt sitta (som på nålar) och vänta tills du har tid och möjlighet att ringa mig. It's killing my buzz... Nu tycker jag det är dags att komma hem, så jag slipper vänta och kan berätta såna här roliga, spännande och fantastiska saker på en gång!

Halva dagen har jag gått omkring med en olustig känsla i magen. Den vill liksom inte släppa och jag började oroa mig för att något verkligen hade hänt och att jag inte fått reda på det än... Som tur var ringde sambon för en stund sedan och försäkrade mig om att han mådde bra, det var skönt! Dock känns det fortfarande som om någonting är fel, så vi får väl se om det framkommer under natten eller morgondagen. En obehaglig känsla det där att inte veta och att inte kunna kontrollera...

Pratade även med min kära mamma idag. Hon tyckte sambon hade varit borta länge nu (nähä??!) och tyckte att om hon tänkte det så måste det var en evighet för mig. Jag håller med. Har under kvällen insett att det är massor han har missat trots att jag verkligen försökt att hålla honom uppdaterad på allt som hänt. Det känns knasigt. Inga stora viktiga saker, men ändå.

Imorgon blir det mys med vänner och jag hoppas även på en eventuell semla, det börjar bli dags nu!

Såg precis senaste avsnittet av Korrespondenterna som handlade om Afghanistan. Det var en repris från i onsdags och finns på svtplay här. Om det skulle vara så enkelt att man kunde öppna människors ögon med ett reportage, en berättelse ur tre olika perspektiv (baserat på tre kvinnors öden) så hade jag velat att alla individer, som verkar fullständigt oförmögna att se något värde i att min sambo och hans kollegor spenderar 6 månader av sina liv på att försöka hjälpa, förändra och påverka situationen, skulle sätta sig ner och se hur verkligheten ser ut. Inse på djupet hur mycket som krävs för att ett samhälle i grund och botten ska förändras till det bättre med det utgångsläge som existerar och kanske till och med efteråt känna samma stolhet och värde i det våra soldater gör som jag. Inse att det inte räcker att skicka ner hjälp och sedan dra hem när det känns bra för oss..

Tyvärr är jag fullt medveten om att det kanske tar flera livstider att förändra situationen i Afghanistan. Det finns utöver Afghanistan så många andra platser i världen där människor far illa. Där kvinnor och barn misshandlas och våldtas och vägras rätten till utbildning. Det finns så många platser i världen där mänskligheten bara lyser igenom för en kort stund i ett barns leende, det känns omöjligt att hjälpa alla. Men det är väl också därför det är så viktigt att börja någonstans? Att hjälpa någon. Kanske är det naivt att tro att det finns en lösning på alla problem, att världen någon gång kan leva i fred och att ingen ska behöva gå utan mat, kläder eller skor. Att alla ska ha rätten att lära sig läsa och räkna och kunna utbilda sig till vad som helst när de växer upp. Men det är tamigfan en naiv tanke jag tänker hålla fast vid och jag är övertygad om att det kommer att hjälpa någon, om än så bara en enda person, i ett enda land, långt bort ifrån min verklighet.

Jag har försök ändra temat på min blogg de senaste dagarna. Det ser fullständigt vansinnigt ut för att jag inte vet vad jag håller på med... Så ha gärna översikt med mitt knappa tekniska kunnande, jag ska lösa det någon dag.

Häromdagen beklagade jag mig för sambon att det började bli riktigt tråkigt att laga mat åt mig själv och äta den själv varje dag, hela tiden. Nu har jag inte gjort det precis hela tiden, jag har ätit både med familj och vänner. Men jag saknar att laga mat tillsammans, och äta tillsammans. Han förstod inte vad jag menade och tyckte väl mest att jag uppförde mig som en bortskämd brat. Vi hade en såndär onödig konflikt över telefon som inte hade behövt bli så jobbig om han bara fanns här.

Så idag när han ringde undrade han om jag kanske kunde tänka mig att laga middag åt honom ikväll. Något som kunde bli lite över som han kunde äta när han kommer hem (det börjar närma sig nu!!). Det gjorde verkligen hela min kväll och motiverade matlagningen så att jag faktiskt ställde mig vid spisen och ansträngde mig litegrann. Därför älskling, är denna middag tillägnad dig. Jag lovar att det finns lite kvar när du kommer hem.



Lasagnen blev lite rinnig, men jag tror den smakar bra ändå. Och om du inte vill så slipper du grönsakerna ;)

Den här missionen är min sambos dröm. Han har velat åka sedan han började jobba inom Försvarsmakten. Jag har hela tiden hoppats att detta kommer räcka, att han inte kommer vilja åka igen och lämna mig ensam och orolig. Helt ärligt så tror jag inte på det egentligen, men hoppet är det sista som lämnar kroppen säger de, så därför fortsätter jag att hoppas. Jag har trott att jag är färdig med min stora dröm, den där som uppfyller hela livsvärlden sådär att man knappt kan tänka på något annat. Jag har varit ute, sett världen, kommit hem och landat. Nu har jag varit hemma i några år och jag börjar känna den där känslan av rastlöshet igen. Jag har funderat mycket på det här med drömmar. Räcker det att uppfylla sin dröm en endaste gång eller vill man fortsätta uppfylla drömmen hela livet och hela tiden se den utvecklas? Kan det vara så att drömmarna kan utvecklas i en riktning som fungerar för oss båda två? En dröm som vi kan uppfylla tillsammans. En gemensam dröm. Det ska jag börja lobba för. Jag kan nämligen inte tänka mig att uppfylla fler drömmar utan honom, han har en del i alla knasiga tankar som flyger runt och försöker fastna i mitt rastlösa sinne.

Idag har jag äntligen kommit ikapp med disken! Hela mitt väsen skriker av tillfredsställelse när jag ställer mig i dörrhålet till köket och ser den rena diskbänken. Det var kanske lite att ta i, jag är en ganska stökig person, men så stökigt som det har varit här hemma de senaste veckorna har verkligen varit jobbigt. Nu känns det lite som att lugnet lagt sig och jag kan ägna resten av veckan åt att sätta igång ordentligt med träningen igen och ta hand om mig själv.

Just nu sitter jag i soffan och njuter en stund med mitt missionsljus tänt, det känns bra.

Ja idag var det alltså anhörigträff i Karlsborg och det var väldigt intressant. Jag har varit på anhörigträffar tidigare men inte upplevt dem lika givande som idag. Det är klart att det är mycket information som inte rör mig eller sambon men det är ändå roligt att få en överblick över missionen och de olika delarna. Det fanns både negativt och positivt som togs upp idag trots att det mesta negativa togs upp av anhöriga som på olika sätt var oroliga eller arga över beslut som tagits (eller inte tagits). Jag vet inte om jag tycker att det är riktigt rätt forum att ta upp vissa frågor i men samtidigt, vart ska man annars göra det? Tyckte iallafall att killarna som svarade på frågorna var väldigt professionella och tog alla frågor på allvar och såg till att de flesta fick ett svar de var nöjda med.

Det allra bästa med dagen var alla bilder vi fick se, de hade gjort ett litet bildspel (eller litet, det var ganska långt) med bilder från olika delar av missionen, från resan dit, till campen, till hur de agerar bland folket och rena naturbilder. Jag hade kunnat sitta i timmar och bara titta på bilderna och det är nog inte något mina kompisar hade förstått riktigt, men mina gräsänkevänner vet precis vad jag pratar om och det känns skönt!

Efter ett riktigt bra samtal med sambon är jag nu redo att tackla allt vad resterande tid till leave har att slänga min väg (jinxar satan nu..) och ikväll ska jag ha roligt med en nyfunnen vän. Ha en bra lördagskväll allihop!

Idag är det anhörigträff i Karlsborg. Jag ska även lyckas diska, boka tvättid och vattna blommorna. Livet är tillbaka, vi ses på K3!

Det här med att leva singelliv utan att vara intresserad av någon annan har öppnat mina ögon litegrann för hur mycket spontaniteter som händer dagligen i mitt liv som jag annars missar pga att jag försöker a. spendera så mycket tid med sambon som möjligt när han väl är hemma och b. har ett enormt behov av att vara ensam och sitta för mig själv i ett hörn och planera eller bara tänka på saker i allmänhet.

De senaste veckorna har jag upplevt många roliga stunder med vänner som blivit mig väldigt kära här i trakten och det har varit fantastiskt! Ikväll körde vi lugnt tentafirande med pizza och champagne efter denna såkallade "hell-week" vi nyss avslutat. Det kommer bli mindre av den varan under leave men det är något de har full förståelse för och jag kommer med största sannolikhet att sakna dem eftersom vi i princip gör allt tillsammans utom att sova just nu.

Det där med att spendera så mycket tid med sambon som möjligt när han väl är hemma kommer alltså inte att förändras, vilket jag tycker är VÄLDIGT bra! Jag längtar väldigt mycket efter fredagsmys varje dag under hans hemmavistelse och det här med att kunna prata om saker på riktigt är något jag saknar. Vi har en såndär allt-flyter-på-och-vi-mår-bra-period nu och det är väldigt skönt att leaven inte är så långt bort. Det där med mitt enorma behov av att vara ensam har jag inte känt av så mycket den här vändan än. Det är möjligt att jag tar igen det när mina vänner somnat och jag är vaken till kl 4 på morgonen och tittar på värdelösa program på tv och bläddrar mig igenom alla bloggar jag kan hitta för att hitta något intressant att läsa om. Det där behovet kanske har minskat och blivit ersatt av ett behov att omge mig med fantastiska människor som får mig att känna mig värdefull och bra och som ställer precis lagom många frågor utan att skapa en hel diskussion kring sambons varande och icke-varande i öknen. Det är ju trots allt mig de umgås med så de fokuserar på mig istället, vilket gör det mycket lättare för mig att fokusera på mig och mitt och inte ständigt flyta iväg i tankarna till det där landet i söder där barnen inte har skor på fötterna på vintern och nästan varenda människa är illiterat.

Med andra ord, det finns positiva saker med den här missionen också, det är inte bara tråkigt och ledsamt och hemskt hela tiden. Och det är väl väldigt skönt? Dessutom tror jag att tentan gick riktigt bra idag, det är också något att vara tacksam och glad över!

Såhär mitt i tentaperioden, mitt i natten, börjar jag fundera på det här med olika perspektiv på livet. Den här stora konflikten som dykt upp har inte löst sig än. Det var ordentligt jobbigt tidigare idag och jag kände mig otroligt nere pga allt som tynger. Det blev för mycket på en gång och jag föll isär. Sådär som man gör. Efter en stund kändes det lättare och jag började andas normalt igen. Har haft svårt med koncentrationen hela dagen men efter att ha sett reklam för Sofia's Änglar och tittat på nyheterna (som bara rapporterar om död och förstörelse jämt och ständigt) så kände jag att den här konflikten inte har med något att göra. Den är inte viktig överhuvudtaget och jag skiter ärligt talat i den från och med nu. Det allra viktigaste är att jag, sambon, familjen och våra vänner mår bra och att vi har varandra.

Jag är så otroligt glad att jag har mina vänner som inte bara stöttar när det är jobbigt utan peppar i alla andra sammanhang och får mig att må bra trots alla omständigheter kring mitt och sambons liv det senaste året. Vissa perioder får man verkligen lära sig att uppskatta simpla saker. De där som man missar när man har fullt upp med att rusa genom livet varje dag. De där som verkligen betyder något. Perspektiv på livet. Det är något alla borde uppleva.



life is not measured by the number of breaths you take but by the moments that take your breath away

Idag har jag slagit något slags rekord. Jag har, tillsammans med några vänner, suttit ca 7 timmar i skolan och tentapluggat! Sju (!) timmar i skolan, en LÖRDAG! Det är något seriöst fel med mitt psyke för tillfället känner jag. Nu har jag hamnat mitt i en stor konflikt som också är relaterad till skolan och sitter och hoppar upp och ner i soffan av ilska. Tänk att människor aldrig kan se sin egen dumhet. Helt vansinnigt!

Det är vid såna här tillfällen jag önskar att jag kunde plocka upp telefonen och ringa sambon som självklart skulle kunna plocka ner mig på jorden igen och tala mig tillrätta med sin lugnande röst. Får helt enkelt hoppas att det blev en sen kväll ikväll och att han ringer snart!

Idag är dagen då jag suttit still i flera timmar och pluggat väldigt duktigt trots att hjärnan hela tiden sa till mig att strunta i det och göra något roligare. Väldigt stolt! Idag är även dagen då jag känt en distinkt svettlukt kring mig hela dagen och jag får inte rätt på det eftersom jag duschade för mindre än ett dygn sedan och har som sagt suttit stilla mest, inga vansinnigt ansträngande aktiviteter alltså. Idag är dagen då sambon ringde och jag blev så lycklig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen :) Det var ett väldigt bra samtal och jag känner mig lite lugnare i själen. Idag var även dagen då jag häpnade över människors beteende eftersom jag blev förolämpad av en gammal klasskompis mamma på facebook som tyckte att jag var väl minsann lite väl gammal att fortfarande plugga, jag är 23!!

Jisses. Det har allt som allt varit en helt ok dag.

Tror det får bli en dusch innan sängen eftersom jag tror det är oerhört svårt att somna i denna doft...

Idag beklagade jag mig för en kompis. Vi diskuterades sambons varanden och jag sa att jag tyckte det var så underligt att jag inte mådde sämre, att jag inte var mer ledsen och orolig. Hur dum får man bli egentligen? Det är väl jätteskönt att slippa må dåligt, att kunna ha roligt och leva mitt liv trots att han är en halv värld bort?

Reaktionen ikväll var självklart därför totalbryt. Just nu känner jag mig väldigt ensam, frusen och längtar desperat efter en kram. På något sätt känns det skönt, att inte vara totalt känslokall, men jag ska verkligen försöka att inte klaga över det faktumet någonsin igen...

Jag har funderat en hel del på det här med leave idag, emellan plugg, promenader och shopping. Självklart ser jag fram emot dem mycket och sitter säkert med ett sådär fånigt flin på läpparna när jag planerar hur mycket mys det kommer bli. Dock tänker jag på hur man på bästa sätt utför dessa ledigheter. Jag som student kan ju förhoppningsvis stuva om mitt schema såpass att jag kan jobba lite extra före och lite extra efter för att kunna spendera så mycket tid som möjligt under vår leave på att ta hand om kärleken, men hur gör man som heltidsarbetande? Hur fungerar det egentligen? Kan man ta ledigt flera dagar två gånger under våren och sen ändå ha semester kvar när sommaren kommer och de har massor med ledig tid som man bara vill spendera med varandra?

Jag funderar en hel del i allmänhet på det här med hur det fungerar när man har ett riktigt liv, med jobb och barn och hela faderullan. Mår jag dåligt en dag så struntar jag helt enkelt att gå till skolan, kan sitta hemma i pyamas och äta chokladglass och plugga om det ska vara så. Jag behöver inte vara på plats. Hade jag inte kunnat vara ego och fokusera på mig själv under jobbiga perioder hade jag inte klarat det här. Skänker därför en tanke till alla därute som inte har den förmånen, som inte kan sitta i pyamas en hel dag och bara tycka synd om sig själva. Ni är fantastiska och jag beundrar er massor!

Ikväll har jag ätit middag med familjen, det var väldigt mysigt och sambon ringde mitt i maten för att höra hur vi hade det. Min mat blev kall men det brydde jag mig inte om för det var så skönt att få prata en stund och höra hur det var där nere och vad de hade gjort idag. Det är fortfarande väldigt lugnt (många tummar upp för det) och de håller sig sysselsatta med andra viktigheter. Är änsålänge inte så frustrerad över att inte kunna ställa alla tusentals frågor jag har, men det kan bero på att jag vet att jag kommer få chansen snart. Och när den chansen kommer har vi redan gått igenom en tredjedel av missionen. Det kanske är som de säger trots allt. Sex månader går ju så fort. (NOOOOOT!)

Nu har även nyåret förflutit och vi har äntrat 2012. Jag hoppas innerligt att 2012 bjuder på lite roligare aktiviteter än 2011. 2011 var inget superbra år så det kan bli rätt enkelt att klå.

2012 är även året då jag får återse min kära sambo igen och det ska bli riktigt härligt! Vi är ca halvvägs till leave nu och som sagt känns det hittills helt ok. Han har inte förändrats, snarare blivit mer kärleksfull i telefon och har även meddelat att det ligger ett paket och väntar på mig när jag nu kommer hem efter julledigheten. Det ska bli spännande!

Nyåret skålades in med några nära kära vänner och blev betydligt mysigare än jag från början trott. Förväntade mig tårar och längtan och förtvivlan eftersom nyåret är något jag och sambon firat tillsammans sen vi blev ett par nyårsnatten 08/09. Igår firade vi alltså hela 3 år tillsammans åtskilda av ca 400 mil. Men pga mina underbara vänner kände jag bara att det var härligt att må bra och kunna skänka sambon och de andra där nere några extra tankar under färgsprakande smällar. Jag kände mig trygg helt enkelt.

Nu får det vara nog med ledighet så imorgon påbörjas pluggperiod inför nästkommande tentor om ca 2 veckors tid. Förhoppningsvis innebär det att jag kan koncentrera mig och vara duktig och självdisciplinerad till skillnad från mitt vanliga jag som är en sista-minuten person och oerhört lat när det kommer till tråkiga saker. Det är inget jag direkt skryter med i mina arbetsintervjuer. Nu alltså, sömn, imorgon, böcker!