.

Allt jag vill är att prata om det, berätta om det och verkligen känna allt som jag egentligen borde känna. Det kommer över mig då och då, mest på kvällarna när jag är helt utmattad och inte har någon energi kvar att hålla borta allt jobbigt.

Det känns som att det inte finns någon annan i världen som går igenom samma sak just nu. Men jag vet ju att det finns, han är ju inte där ensam. Men just i min värld, bland mina nära och kära, finns ingen som förstår. Ingen som vet hur man pratar om det utan att jag går sönder. Jag går sönder iallafall. Vi är inte halvvägs än, det är nära men inte riktigt där. Det känns förjävligt att tiden som gått kommer gå igen och lite till innan han är hemma. Jag vill bara lägga mig och sova bort flera dygn, veckor, så han kommer hem snabbare. Det har inte känts så jobbigt de senaste dagarna, men ikväll brast det verkligen. Jag vet inte vad som orsakade det men jag antar att det bara måste komma ut ibland. Dom jobbar så mycket just nu att han inte har tid att ringa. Vi pratar på msn lite då och då, men det är verkligen inte samma sak. Jag saknar hans röst, tonfallet när han säger att han älskar mig och bara hans röst när han berättar hur han mår och hur dagen har varit. Jag saknar honom något så vansinnigt just nu, och ingen förstår...