.

Jag har alltid tänkt att då, veckorna innan han ska åka, då ska jag få massor med tid med honom. Vi ska spendera all tid tillsammans och prata om en massa saker vi inte pratar om annars. Ja sådant också såklart men annat också, sånt där viktigt.

Nu har jag insett att så blir det inte. Det är mängder med andra som också tycker att dom har rätt till honom. Har rätt att träffas och snacka skit och kramas om sånt är nödvändigt. Det är föräldrar och syskon och vänner, till och med vänner som annars knappt hör av sig. Och det kan jag tycka är lite orättvist. Men just nu och just idag kändes det helt ok ändå att han försvann ut genom dörren efter middagen med några vänner för att dricka öl och antagligen en massa annat också. Han trillar väl in genom dörren inom en timme och stupar rätt i säng. Det, mina vänner, är Sveriges stolta försvar. Fast å andra sidan ska man väl inte vara förvånad. Min vän Läkaren har nämligen berättat att det är ett under att någon läkare någonsin blivit godkänd och fått komma ut och jobba med de minimala antalet hjärnceller de måste ha kvar efter allt supande på universitetet. Så det är väl helt enkelt så det är och det är bara att acceptera.

Jag vet fortfarande inte om jag känner mig orolig än, men jag vet att varenda gång jag får en kram eller en puss så försöker jag dröja mig kvar en stund bara för att kunna spara känslan till senare och komma ihåg hur det känns. Jag vill inte glömma, jag vill egentligen inte få chansen att glömma heller om man nu kan kalla den chans. Men det är inte upp till mig. Så jag dröjer mig kvar för den lilla glimten av hopp som tror att man kan hålla kvar känslan av en trygg omfamning i flera månader. För det känns bra just nu.