.

Det har varit en del tårar de senaste dagarna. Beroende på en mängd olika saker men egentligen tror jag att det i grund och botten är oro. Det känns liksom inte verkligt men min kropp har ändå ställt in sig på ensamheten. Det kommer bli jobbigt. Mest att inte ha någon att krama och pussa på under så lång tid. Att ha någon att skratta åt värdelösa saker med. Som tur är har jag nyligen fått sällskap utav två nya familjemedlemmar som kan hålla mig sällskap medan han är iväg. Och han har lovat att ringa så ofta han kan. Det får duga, för den här gången.