.

Jag fick höra häromdagen att jag är stark. Stark som fixar det här, stark som stannar kvar. Jag vet inte om jag vill hålla med om det. Jag älskar min man och det är klart att han ska få göra det han vill i livet. Jag ska inte vara någon som stoppar honom. Det här har varit hans dröm under lång tid och han vill verkligen göra något bra i världen, något som gör skillnad. Det är inte upp till mig att krossa dom drömmarna. Den här styrkan kommer ifrån att jag kan se hur bra han mår av att få åka och göra det han är menad att göra. Jag har ställt in mig på att han kommer vara borta länge så hittils är det faktiskt inte så jobbigt. Det är klart att jag tänker på honom hela tiden, vem skulle inte göra det. Men samtidigt så kan jag få mina saker gjorda och umgås med folk jag inte träffat på länge och må bra under tiden. Sålänge jag mår bra så mår han bra och det är det viktigaste.

Det kommer absolut bli jobbigt och jag saknar honom, men han är snart hemma igen.