.

Nu är det maj! Nu är det mindre än en månad kvar tills det är slut! Helt slut! Över! För den här gången iallafall. Jag håller alla tummar och stortår för att vi slipper fler gånger men man vet aldrig.

Jag kan inte hjälpa att fundera över hur det kändes för ett halvår sedan. Då när vi hade en månad kvar tills det skulle börja. Det kändes som om vi inte hade någon tid alls kvar att umgås och att tiden skulle gå jättefort. Jag minns det väldigt tydligt. Ångesten som kröp sig på och tankarna som flockades. Hur skulle det gå? Hur skulle jag orka? Hur skulle vi ta oss igenom det här som vi? De där tankarna som jag gissar att många anhöriga till FS23 upplever just nu. Jag minns så tydligt att jag kände mig arg och avundsjuk på de anhöriga som lyckligt skrev i bloggar och på forumet om hur kort tid det var kvar, medan vi precis skulle påbörja vårt halvår. Ett halvår som kändes som en hel evighet. Det är underligt att tankarna och känslorna ligger så ytligt, så nära till hands, trots att det har gått ett halvår. Vi är nästan klara nu. Det är maj. Det känns helt sjukt.