Sluttampen

Jag börjar känna att det här är slut snart. Snart är det här halvåret slut och vi får tillbaka ett riktigt liv tillsammans igen. Det känns väldigt bra och därför pratar jag såklart om det. Jag har märkt på sambon att jag inte riktigt får den respons jag är ute efter när vi pratar om sommaren och hur kort tid det är kvar. Så häromdagen när han ringde frågade jag helt enkelt om jag ska sluta prata om det. Jag blir bara ledsen när det känns som om han inte längtar efter sommaren och våra planer och mig. Allt trots att jag vet att de inte kan stänga av nu. De måste jobba in i det sista och sambon har hela tiden sagt att han får inte tänka att han är på väg hem förrän han sitter på planet. Vandrar tankarna iväg så kan en operation misslyckas eller grupper försättas i fara. Det vill jag verkligen inte. Så jag vet allt det där men på något sätt hjälper det inte. Det är som om hjärnan inte kan stänga av känslocentret som vill få bekräftelse och bli älskad. Helst hela tiden.

Med några veckor kvar vill jag dock säga att det här har gått mycket fortare än jag trodde. Det har inte varit så jobbigt som jag förväntade mig, vilket har varit oerhört lättande. Det har helt enkelt gått bra. Och jag har gett mig fan på att de sista veckorna också ska gå bra. Därför tänker jag försök intala mig själv att han visst längtar och saknar och älskar, varje dag, för det kommer göra att tiden går fortare tills han är hemma och kan säga det på riktigt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0