.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Det finns så många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Framförallt tänker jag på de anhöriga till den skadade och håller alla tummar jag kan för att allt ska ha gått bra nu efter operationen och att soldaten och familjen mår så bra de kan och får den hjälp de behöver.

Sen kommer ilskan. Ilskan över att det alls ska finnas något som heter vägbomb och att människor gräver ner dem för att skada andra. Ilskan riktas även mot alla de som i övrigt inte har något att säga om insatsen vi gör i Afghanistan men som så fort något sånt här händer är det idiotiskt att vi överhuvudtaget är där och nu kan vi väl ta hem våra soldater innan någon annan blir skadad. Med risk för att låta fullständigt känslokall så tycker jag att det är fel approach. Jag vill självklart inte att någon ska behöva bli skadad och jag vill inte få samtalet från Försvarsmakten som säger att det hänt min soldat något. Självklart inte. Däremot vet jag mycket väl att min sambo är medveten om riskerna och eftersom han är medveten är även jag det. Om Sverige skulle börja skicka hem soldater skulle insatsen bli tyngre och farligare för de som stannar kvar. Det skulle bli svårare att upprätthålla den kontakt med befolkningen som våra soldater jobbat så hårt för att bygga upp och motståndarna skulle vinna. Jag tror inte på något sätt att man kan ge sig in i en "väpnad konflikt" och sedan bara lämna den utan att det får konsekvenser. Det är väldigt tråkigt att det finns så många i Sverige som är så kritiska utan att egentligen sätta sig in i varför soldater skickas till Afghanistan och vad de gör för skillnad där. Fast det värsta tycker jag är de anhöriga som känner samma sak. Anhöriga som endast är kritiska och inte verkar ha ett uns över för att känna en stolthet över vad deras soldater gör. Det kan vara så att de endast uttrycker dessa känslor i de forum och grupper som finns. Det kan vara så att de är stolta och stöttande. Det låter bara inte så.

Jag kan visst bli arg på sambons yrke ibland. Jag blir arg, ledsen, kastar grejer omkring mig. Jag får ha dåliga dagar. Jag vaknar också med ett ryck när jag inser att denna mission inte heller kommer bli friktionsfri, att någon är skadad, att flera andra var där när det hände och att det finns en risk att det händer igen. Jag får också en klump i magen av oro. Men när något sånt här händer känner jag nästan att det är än viktigare att visa en enad front utåt. För om inte vi stöttar våra soldater när mediadrevet går igång, vem finns där för dem då?