Ett sista inlägg och tack
Jag har grubblat i flera dagar på hur jag ska skriva mitt sista inlägg för den här missionen. Tänker inte lägga ner bloggen för vem vet när den behövs nästa gång, men på något sätt ska väl ändå dessa senaste sju månader avslutas?
Jag vill tacka alla som läst, peppat och funnits här under resans gång. Utan er vet jag inte hur det hade gått.
Min älskade sambo kom hem till slut. Jag körde till Karlsborg för att hämta honom. Och där var han. Precis som om inget hade hänt. Precis som om han aldrig hade varit iväg. Lite så känns det nu också efter att hemkomstkaoset har lagt sig. Medaljceremonin är avklarad och vi har återgått till en vardag tillsammans. Denna vardag är inte utan lite trassel men den känns himmelsk när jag hinner tänka efter. Vi är inte längre samma personer som vi var. Vi är bättre och starkare. Särskilt tillsammans.
Och nu fortsätter livet. Precis som det ska.
Inte som alla andra dagar
Idag är inte en sån måndag. Den här måndagen är nämligen den 28 maj. Vilket innebär att det är den här veckan som avslutas med att min sambo kommer hem. Om ynka 4 dagar är vi i Karlsborg och uppmärksammar avslutet på den här resan. Det känns väldigt stort för mig! De som inte tycker att våra soldater ska få någon ceremoni och medaljer längre eftersom det här numera är en del av deras jobb? De kan dra dit pepparn växer tycker jag. För på fredag kommer jag stå med huvudet högt och ta emot min soldat. Jag vill att han ska kunna känna lika mycket stolthet över det han har gjort som jag gör, trots att det tidvis har varit riktigt kämpigt för oss båda två. Från början ville jag inte vara såhär lyrisk, för jag vet hur det sticker i ögonen på de som precis börjat kämpa. Det gjorde det iallafall på mig. Men jag kan faktiskt inte hjälpa att känna att nu, den här veckan, tar det slut! Det känns fullständigt overkligt.
Sen är det ju såklart ett plus i kanten att jag är färdig med min c-uppsats, vilket innebär att jag har en lång härlig sommar som arbetslös att se fram emot. Åh jisses vad jag ska njuta!
Att växa i en uppgift
Om en vecka är resan över för vår del och då blir det till att försöka återanpassa mig och sambon till ett liv tillsammans. Jag är helt säker på att även han har upplevt en förändring under de senaste månaderna och vi kommer med största sannolikhet att ha en utmaning framför oss i sommar men jag tänker njuta av varje minut!
Det här med känslostormar?!
Jag längtar så mycket efter att telefonen ska ringa för att känna några minuters lättnad, några minuters kärlek och värme. Men varje dygn känns som en evighet.
Det blir nog bättre imorgon.
Uppsatsande och längtan
Har även funderat över om det finns någon möjlighet att jag ärver massa coola grejer efter min lillebror om han avlider av sockerchock alternativt sömnbrist i veckan eftersom han med 12 vänner planerat ett JÄTTElan och de ska sitta från idag till på söndag kväll. De har hyrt en lokal. Fullständigt rubbat.
Det är inte så mycket uppdateringar från Afghanistan heller för tillfället. Känns som om de verkligen kör järnet nu sista tiden. Sambon är fullständigt utmattad i telefon och mest bitter på allt. Men snart är han hemma och då ska vi äta frukost på balkongen i form av jordgubbar och mjölk. Sitta och mysa i solen (för då kommer det vara sol, inte som nu) och jag kommer bara kunna sträcka ut en hand för att få en i min. Åh vad jag längtar =)
En rutin jag helst skulle slippa
Hemligheter *shhyy*
Det börjar kännas i kroppen att det inte är långt kvar nu. Det liksom pirrar. Det känns härligt!
Ha en riktigt bra fredag och helg allihop! KRAM
Ibland känns det meningslöst, alltihop.
Kvällens samtal med sambon slutade inte riktigt som jag trott. Jag fick veta från hans mamma tidigare idag att en släkting till henne gått bort. Fick ett namn och vad som hänt, inget mer. Kände inte igen namnet och lovade att jag skulle informera sambon nästa gång han ringde. När han ringde pratade vi en stund om dagen och hur allt varit och efter en stund kom jag ihåg vad jag hade lovat och skulle berätta. Min sambo gråter aldrig. Jag menar a l d r i g. Det har hänt en gång under de 3 år vi har varit tillsammans. Han blev jätteledsen. Det kändes fruktansvärt. Jag kunde inte göra någonting. Bara sitta där och lyssna, svara på de frågor jag kunde svara på. Jag kunde inte krama om honom, inte hålla honom hårt och bara finnas där. Istället fanns jag där över en dålig telefonlinje.. Kan det här vara slut snart??!
Första maj!
Jag kan inte hjälpa att fundera över hur det kändes för ett halvår sedan. Då när vi hade en månad kvar tills det skulle börja. Det kändes som om vi inte hade någon tid alls kvar att umgås och att tiden skulle gå jättefort. Jag minns det väldigt tydligt. Ångesten som kröp sig på och tankarna som flockades. Hur skulle det gå? Hur skulle jag orka? Hur skulle vi ta oss igenom det här som vi? De där tankarna som jag gissar att många anhöriga till FS23 upplever just nu. Jag minns så tydligt att jag kände mig arg och avundsjuk på de anhöriga som lyckligt skrev i bloggar och på forumet om hur kort tid det var kvar, medan vi precis skulle påbörja vårt halvår. Ett halvår som kändes som en hel evighet. Det är underligt att tankarna och känslorna ligger så ytligt, så nära till hands, trots att det har gått ett halvår. Vi är nästan klara nu. Det är maj. Det känns helt sjukt.
FitnessFighten
Nya vänner inspirerar! Tack för pushen Sparv =)
Om 3 dagar påbörjar jag min FitnessFight. Det ska förhoppningsvis hjälpa mig att få igång systemet ordentligt inför sommaren och dessutom ordna mitt humör nu när vi går in i sluttampen av sista månaden på missionen.
Wish me luck!
Vissa dagar är helt enkelt bättre än andra
Jag har även spenderat kvällen i en god väns sällskap. Vi har ätit middag tillsammans och även hunnit med GCB och frågesport. Det har allt som allt varit en riktigt bra dag. Nu är det dags att sova och drömma underbara drömmar. Godnatt!
Sluttampen
Jag börjar känna att det här är slut snart. Snart är det här halvåret slut och vi får tillbaka ett riktigt liv tillsammans igen. Det känns väldigt bra och därför pratar jag såklart om det. Jag har märkt på sambon att jag inte riktigt får den respons jag är ute efter när vi pratar om sommaren och hur kort tid det är kvar. Så häromdagen när han ringde frågade jag helt enkelt om jag ska sluta prata om det. Jag blir bara ledsen när det känns som om han inte längtar efter sommaren och våra planer och mig. Allt trots att jag vet att de inte kan stänga av nu. De måste jobba in i det sista och sambon har hela tiden sagt att han får inte tänka att han är på väg hem förrän han sitter på planet. Vandrar tankarna iväg så kan en operation misslyckas eller grupper försättas i fara. Det vill jag verkligen inte. Så jag vet allt det där men på något sätt hjälper det inte. Det är som om hjärnan inte kan stänga av känslocentret som vill få bekräftelse och bli älskad. Helst hela tiden.
Med några veckor kvar vill jag dock säga att det här har gått mycket fortare än jag trodde. Det har inte varit så jobbigt som jag förväntade mig, vilket har varit oerhört lättande. Det har helt enkelt gått bra. Och jag har gett mig fan på att de sista veckorna också ska gå bra. Därför tänker jag försök intala mig själv att han visst längtar och saknar och älskar, varje dag, för det kommer göra att tiden går fortare tills han är hemma och kan säga det på riktigt.
Morgonstund med dåligt väder
Häromdagen fikade jag med en gräsänkevän och vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Vi pratade om hur kort tid det är kvar nu och att det ska bli så skönt så skönt när våra soldater är hemma igen och vi kan återgå till något slags "normalt" liv igen. Hon sa att de under senaste leaven gnabbats rätt mycket och inte kommit överens för nu har de levt så olika liv så länge och är inte vana att störas av varandra. Jag upplevde att den här leaven var mindre konfliktfull (är det ett ord?) än den förra men jag måste erkänna att jag ändå under den sista helgen nästan lite längtade efter att han skulle åka igen så jag kunde komma tillbaka till mina rutiner och börja skriva klart uppsatsen. Det kändes fruktansvärt att känna så och jag skämdes men hon kände likadant och då kändes det genast lite lättare. Jag vet med 100% säkerhet att ingen av mina andra vänner skulle förstå den känslan. Självklart skulle jag hellre velat att han stannade kvar, att han inte behövde åka tillbaka. Men det handlade antagligen mest om att jag vet att det är en bit kvar och jag ville komma igång med den sista vändan så att det är över snabbare. Det är så skönt att kunna prata av sig med någon som vet, som går igenom samma sak. Om det är något jag vill förmedla till alla er som våndas nu och inte har långa biten kvar till de åker, se till att ha någon att prata om sånt här med. För mig är det jätteviktigt att känna att jag inte är ensam, att jag inte är den enda som känner eller tänker som jag gör. För ibland känner jag mig verkligen hemsk som tänker på ett visst sätt och då kan det vara en lättnad att veta att någon annan tänkt liknande tankar.
Nu tar jag helg. Kämpa på allihop!
För varenda unge!
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte är utbildad så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial här.
Nu är det tomt
Vi har haft en underbar leave men jag orkar inte riktigt berätta om den nu. Det får komma en annan dag. När klumpen inte sitter lika hårt. Sex veckor kvar. Sen är det slut!
